min Vata-yoga

Utan att jag till en början visste om det hade jag hittat min egen Vata-yoga. Det var egentligen tack vare Sue:s inlägg om sin Vata-yoga, som jag insåg att jag varit på rätt väg bara genom att känna efter. På djupet. Nu har jag läst på mycket mer och börjar småningom komma underfund med min konstitution och det allra mest fundamentala inom ayurvedan. Mycket kan jag inte sätta ord på ännu, men det kommer väl. Dessutom är jag tillsvidare, av naturliga skäl, väldigt inriktad på mej själv och får sen i förlängningen bygga på med kunskap om de andra doshorna.

Åter till yogan. Dendär min allra egnaste egna, den börjar jag få grepp om. För att lite ge er en bild om hur jag tänker ska jag sammanfatta de grundläggande tankarna om yoga för en Vata-person. Jag tar inte upp några asanas, eftersom det är det primära i yogan jag vill lyfta fram. Ur vad min yoga sakteliga växer fram.

Vata-doshan är kall, lätt, rörlig och i princip i ständig förvandling - alltså behöver jag uppmuntra det motsatta för att hålla Vata i balans. Därför är det värme, grundande, stabilitet och lugn som borde stå i fokus när jag yogar.

Mina pranayamaövningar har förlängts det senaste året, vilket jag gläder mej mycket åt. Äntligen kan jag hitta och känna ro i att bara andas. Ibland flyger tiden iväg och jag inser att bara genom att aktivt styra min medvetenhet mot mitten av mig själv, min andning och kanske ett mantra gör att jag kan koppla bort oväsentligheter. Det är inte lätt, men det förväntar jag mej inte heller. Jag är bara själaglad att ha hittat en punkt bortom den medvetna andningen.

Jag strävar efter att ha min mittpunkt i Hara (en punkt strax nedanför naveln), jag gör ofta spontana rörelser för att föra mer energi till området - stannar tom. emellanåt upp i ett yangflöde genom att hålla vänster hand på Hara och höger hand på hjärtat. Det stabiliserar och lugnar mej, och det gör att mina energier hålls där de ska.

Jag mår bra av mjuka flöden. Mjuka, nästan runda, rörelser som uppmuntrar min ryggrad, mitt bäcken och mina leder att bli flexibla och stabila på samma gång.

Jag har också lärt mej att gärna tänka att jag i mina rörelser förflyttar mej genom varmt vatten, det hindrar mej från att vara för ytlig och flyktig.

Det är i de stående positionerna som grundandet verkligen sker, men vad jag insett med tiden är att det behövs ett väldigt medvetet arbete för att nå dit. Till grunden. Dels behöver båda våra fötter vara aktivt förankrade i underlaget, med spretande tår och med aktiverat fotvalv (dvs. jobba för att hålla det upplyft) och dels behöver vi jobba med benens alla muskler. Helt enkelt tänka att du både mentalt och via musklernas fysik kramar om dina ben - och inte bara benen du står på, utan alla ben i kroppen (alldeles särskilt om du dessutom är överrörlig)!

Drishti. Extra viktigt för mej, som har en tendens att ha för många bollar i luften på en gång. Verkligen fokusera på här & nu, som faktiskt varit mitt mantra i många år redan.

Speciellt viktigt att jag inte tar ut mej för mycket, vill för mycket eller pressar mej över gränser. Det jag gör ska stärka mej, inte dränera mej på energi och kraft. Därför passade inte ashtanga vinayasa-yogan mej, den dränerade mej totalt! Idag gör jag min yangyoga/dynamiska yoga/vinayasa yoga med nya ögon och med behövliga erfarenheter i bagaget.

Mitt största fokus ska vara närvaro. Här & nu igen alltså. Att hålla mej på mattan (bokstavligen) och låta meditationen gå in i mina rörelser och asanas.

Ta ett andetag åt gången och hela tiden dra min uppmärksamhet tillbaka till andningen om jag svävar ut i tankar och prestation. Bara en boll i luften åt gången och bara ett andetag åt gången.

Efteråt ska jag unna mej en lång avslappning. Känner jag att mina sinnen vill bort från mattan har jag desto större orsak att stanna ännu längre i Savasana! Oftast når jag den djupaste avslappningen först efter en bra stund, vilket tyder på att jag verkligen behöver lära mej att komma till ro och varva ner.

Ibland har jag ju upplevt det som hopplöst att komma tillrätta i yogan. Det är en ensam resa och ofta får man ta två steg tillbaka och bara ett pyttelitet framåt. Samtidigt förstår jag ju nu hur behövliga dedär små (och stora) kamperna är. Hur viktigt det är att ställa sig på dendär förbaskade mattan, för annars stagnerar du. Annars öppnas inga nya dörrar. Det är the hard way som gäller. Så om det nu kan uppmuntra någon så vill jag säga såhär till slut att det finns en yoga för alla. Men det behövs tid, så ge det tid. Ha ofantligt med tålamod och lyssna inåt - ta all inspiration du kan få utifrån, men var medveten om att det ändå är din inre motivation som för dej framåt. Amen.

yoga i värmen

Ute är det närmare -20, men öppna spisen värmer skönt här inne. Tillbringade en yogahalvtimme framför den och fick ordning på både hjärnceller och trött kropp. Ingen yoga alls i helgen, det kändes helt enkelt inte så. Istället julmarknad i stan och några julkakor har spridit doft i huset. Ibland behöver livet få rum och det är minst lika behövligt. Men idag kändes det verkligen att yogan behövdes. Har dessutom åkt på en konstig mens, ja den är sig inte riktigt lik, och ville yoga för att stabilisera upp och säga åt kroppen att jag nog lyssnar om det är något den vill berätta...

Så. Lugn yoga med fokus på bäckenet. Igen. Det är min yoga just nu, verkligen.

Med ayurvedan går det. Inte mycket mer. Det har inte funkar alltför bra med maten, kände en bit in i dieten att jag verkligen inte vill äta den sortens mat jag borde. Jag har mina teorier om att den Pitta-balansernade mat jag ska äta nu gör min kropp lite upprorisk - det är ju Vata-mat den egentligen vill ha, men eftersom min Pitta-dosha är i obalans ska den balanseras upp, även via maten. Nu gör jag en egen liten kompromiss för att orka hålla ut till lördag då jag ska på återbesök och Abhyanga Massage!

Inte så många tidiga mornar kvar nu innan julsemestern tar vid. Hur ljuvligt känns inte det?!

tidig morgon

Vaknade av mej själv 5.20 och det var självklart att natten var över. Låg bara och drog mej en liten stund och så steg jag upp. Tänk att vissa mornar är det så lätt! Yogamattan låg färdigt på golvet och det enda jag behövde göra var att tända stearinljuset, plocka fram min mala och sätta mej. Jag, mitt mantra och min andning i några minuter och så tog yogan vid.

Solhälsningar och stående asanas. Rejält grundad och stark i benen. Eftersom jag gjort mycket yinyoga och överlag mest sittande asanas i höst, känner jag att mycket hänt även i de stående. Jag känner bättre hur jag ska jobba med benmusklerna och "ser" bättre hur linjen löper från foten, upp genom benet, genom bäckenet och vidare upp längs chakralinjen. Öppnare i både höft, bröstkorg och skulderparti. Njuter av friheten, som plötsligt flyter genom kroppen. Santosha.

punkt och fortsättning

Finaste orden på kortet jag fick av mina yogisar igår, som tack för terminen som gått. "Tack för att du följer ditt inre ljus och därigenom uppmuntrar oss att göra detsamma" Ja, ödmjuk och rörd (och mjuk i knäna) är ju det minsta jag blir. Faktiskt känns det som att jag för första gången varit mej själv, ända inifrån ut, denhär hösten. Att jag lett denhär gruppen utgående från min egen yoga och ingen annans. Liksom vuxit och förstått att mina egna ben bär.

Nu blir tid att planera inför vårterminen - älskar att sätta mej med mina papper och böcker! Dessutom planerar jag också för två heldagar med yoga för kvinnor, något som verkligen inspirerar mej. Bubblar av flera andra idéer också och känner att jag småningom är på väg ut ur min handlingsförlamning. Bara inte mitt vanliga heltidsjobb hela tiden störde.... men det är som det är. Min önskan till universum är ju uttalad.

steget

Jag måste ge mig själv en dag,
då min tanke får sväva fritt.
En dag då jag tar mitt första steg
och vet att det steget är mitt.
Jag vill vakna upp i ett eget rum,
resa mig upp och stå på golvet en stund
och fråga mig själv åt vilket håll ska jag gå.
Ett steg i sänder.
Och sedan ett steg till.
Det är härligt att se vad som händer.
När man går åt det håll man själv vill.
Jag måste fråga mig själv vem jag är
och varför jag gör det jag gör.
Jag kan inte leva med dörren stängd
och mitt liv står utanför.
Och ropar man på mig från alla håll så svarar jag:
– Vänta en stund.
Idag vill jag följa min egen röst.
Idag är jag ingens hund – ett steg i sänder.
Och sedan ett steg till.
Det är härligt att se vad som händer när man går åt det håll man själv vill.

En dikt, som jag återvänder till om och om igen, skriven av Kent Andersson. Karin reciterade den i helgen och jag påmindes återigen om hur kraftfulla vi är i oss själva och att det är vi själva som styr våra liv. Oavsett.

ny yoga varje dag

Igår var jag faktiskt riktigt Afteryogadeppig. Kände mej varm och hängig. En hel del ogråtna tårar pockade dessutom på och jag hade dedär känslorna man får när ingenting är sig likt. Fastän världen fortsätter snurra precis som vanligt.

Karins workshop kom precis i rätt ögonblick. Jag är inne i en period av förändring, jag är väldigt känslig och mottaglig för nya insikter - det var helt enkelt tid att få en puff i rätt riktning. Jag kom från workshopen med större känslor än jag egentligen kan hantera. Åh, det låter som att något enormt omvälvande har hänt, något revolutionerande och exceptionellt... men det är bara Livet som hänt. Yogan som arbetar.

Skal efter skal. Knut efter knut. Det håller på att lösa sig. Lösa upp sig.

Jag har ju med tiden lärt mej att yogan är ny varje dag. Att det inte går att föreställa sig och mena något, yogan lever sitt eget liv. Ändå blir jag alltid lika förvånad när det sker. När insikterna ramlar in och polletter trillar ner. För det är så lite man vet. Så ytterst pyttelite man har grepp om. Därför är det så märkvärdigt härligt när något blir synligt. Det är så jag känner nu.

Så. Beslutsamhet. Energi och vilja att gå vidare. Inte minst att ta vid där Karin slutade och fortsätta göra min yoga för kvinnor. Lära den vidare och ännu i vinter hålla workshops så vi inte glömmer yogan, som ger oss bättre självkänsla och skönare kroppar att leva i. Det är som en röd tråd i min nya, förändrade yoga - att acceptera kroppen som den är och följa yogan istället för att försöka styra den.

Mitt bäcken kändes egendomligt varmt ikväll, när jag låg i Savasana, efter avslutat yogapass. Hela helgen har fokus varit på vårt bäckenparti - vårt centrum, vår knutpunkt för kreativitet, sexualitet och skapande. Är vi låsta i detta vårt centrum, så säger det sig självt att vi arbetar i motvind. Yogar vi för att öppna upp, får vi på köpet en sundare inställning till vårt underliv, vilket i sin tur ger vi oss kvalitet för resten av livet. Min intensiva period av yinyoga börjar verkligen ge frukt, skrev tidigare om hur jag centimeter för centimeter närmar mej mjukhet och jag kan knappt beskriva den känsla av lätthet det för med sig. Hand i hand med att jag mer och mer försöker föra yogan till mitt hjärta, även mjuka upp där och få fri tillgång till mitt hjärtchakra.

Jo, jag tinar sakta upp och det är i stunder när jag inser det som allt blir så omvälvande. Allt.

Fina Karin, som lever för att vägleda oss i yogan.

Eget foto

jag samlar mina tankar
senare ska jag försöka få dem i skrift

eftertankar

Aum Gam Ganapatye Namah
har vi sjungit om och om igen idag. Ett underbart mantra, som satte igång djupa vibrationer i mitt hjärtcentrum. Mantrat är grymt kraftfullt och handlar, sådär ytligt översatt, om att öppna upp och bejaka fortsättningen på sitt liv - med hjälp av Ganesh. En chanting som öppnade upp dörrar inom mej och under yogan efteråt malde samma tanke om och om igen. Vilken tanke är jag inte beredd att skriva om, men det är en tanke som växt sig starkare den senaste tiden. Som pockar på uppmärksamhet. Som vill styra mej mot förändring. Som kräver ställningstagande.

Men det var inte det jag ville skriva om.
Jag ville bara skriva att det var som att träffa en kär, gammal vän när jag mötte upp Karin. För mej är hon en självklar lärare, någon jag ser upp till och väldigt gärna lär mej mer av. Det finns något i hennes yoga, som sporrar mej att gå mina egna drömmar och önskningar till mötes - något som inte alltid är det lättaste när man står där ensam på sin matta i svinottan varje morgon. Men genom henne ser jag möjligheten att göra yogan till mitt liv.

Yogan i sig har också varit väldigt givande. Mjuk hathayoga i enlighet med det kvinnliga. Lite nya asanas, som jag med glädje kommer fortsätta jobba med. Stärkande och djupgående. Ja, jag känner att dethär är viktigt - och jag känner att jag behöver det. Så mycket.

med hjärtat

Det rörde på sig i hjärttrakten igårkväll. Under yogan. När jag såg ut över mina yogisar (tycker om att kalla dem det) och kände att det jag försökt förmedla under hösten har satt rot i dem. I alla. Mer eller mindre. Inte utan att jag blev stolt, stolt över att de gett mej och yogan en chans och stolt att de kommit så långt som de faktiskt har gjort. Att dessutom de flesta sluter upp vecka efter vecka, troget. Vilken ynnest att ha fått just denhär gruppen!

Jag gav dem lappar och bad dem skriva ner frågor de inte velat eller vågat ställa inför hela gruppen under hösten, som jag ska försöka besvara under nästa veckas pass. Förutom en del intressanta frågor (jag visste att de gick och bar på funderingar, fast de nästan aldrig ger sken av det under passen - men så är nog den finländska mentaliteten överlag!) så fick jag underbara hälsningar och tack för en givande termin. Jag blev alldeles rörd och fick svälja lite gråt medan jag läste dem. Har lite svårt att se mej som en person att tacka, ävenom jag känner och är medveten om att jag delar med mej av något viktigt. Däremot känner jag väldigt tydligt att jag har hjärtat med i min undervisning på ett helt annat sätt än när jag började för lite över två år sedan. Särskilt nu när jag går min egen väg och gör min egen yoga. Det är så mycket enklare.

fullmåne, yinyoga och Karin

Oj. Jag steg upp 5.45 igår. Visserligen gäspande så käkarna knakade, men vad mer kan man vänta sig när det är mörkt dygnet runt. Egentligen gör det ju ingen skillnad om man stiger upp halv sex eller halv sju, det är samma trötthet ändå. Hursomhelst. Yogamattan väntade och 45 minuter sedan var det allt annat än hopplöst. Finaste yogan som plockar fram Livet i mej!

Finaste yogan fortsatte på kvällen då jag var "tvungen" att yoga igenom yinyoga-programmet, som min grupp ska få njuta av ikväll. Sämre kan man ha det, liksom. Nu ser jag bara framemot att få träffa mina yogis ikväll och se dem sprida ut sina mattor, kuddar och filtar i shalan. Förra veckan, när jag berättade att det blir yinyoga nästa gång, var det glädjande många som sken upp. Jag ser det som en bekräftelse på att det lugn och den tillfredsställelse som yinyogan ger är viktig! Att det dessutom är fullmåne idag gör att många är extra griniga och trötta - läge för att göra allt så laidback som möjligt alltså. Sen bara en gång kvar på terminen och så är det jullov. Världens längsta höst är förbi, ändå har den gått så fort...

Och i helgen! Då välkomnar jag Karin Björkegren-Jones till mina trakter! Ska bli jätteroligt att träffa henne igen och jag är särskilt glad över att denhär gången få gå på djupet i Yoga för kvinnor. Det om något ligger mej varmt om hjärtat - att göra och tänka yoga ur ett kvinnligt perspektiv. Jobba i enlighet med de förutsättningar och begränsningar man har som kvinna. För mej är det väldigt angeläget och väldigt mycket Ahimsa. Gör jag min yoga så att jag mår bra, så är det den rätta yogan för mej - allt annat innebär ju att jag motarbetar den och det jag är. Namaste.

meditation i rörelse

Som sagt lite småvirrig i helgen och rätt låg också, faktiskt. Men imorse, måndag till trots, gick det bra att kliva upp, dricka mitt honung&citronvatten och göra min pranayama. Och när jag skickat iväg dottern till skolan och fått vikt undan lite tvätt ställde jag mej på yogamattan. Känner att det närmar sig fullmåne igen och fick lust att yoga med energierna, istället för emot dem - funkar bra såhär ett par dagar innan månen är hel.

Riktigt sköna solhälsningar, flera både A och B. Behövde verkligen få sträcka ut mej och låta ujjayin växa sig stark. Byggde på med yangsekvens och Virabhadrasana-serie. Ytterligare några spontana stående asanas i ett efterlängtat flöde innan jag satte mej ner för mina yinpositioner. Det kändes riktigt, riktigt bra. Väldigt nära "meditation i rörelse", som man så ofta pratar om inom yogan. När man bara behöver andas och låta kroppen röra sig i sitt eget mönster medan tankarna vilar.

Efter sådana här gånger är stunden i Savasana speciellt helig. Där finns både trötthet och energi i kroppen på samma gång. Och där finns både lugn och energi i tankarna. Yin & Yang.

tillbaka till vardagen

Inte världens mest strukturerade helg, varken med yogan eller maten eller något överhuvudtaget. Samtidigt som jag tycker det är otroligt skönt att inte ha minutprogram under helgerna, så märker jag att det inte riktigt passar mej. Och med tanke på ayuverdan så borde jag bibehålla vardagsstruktur även på helgerna för att må bäst. Nåväl, det är måndagmorgon imorgon och det innebär att jag återigen får ordning på mina yogarutiner och med dem brukar allt annat gott också komma.

Satt en stund i Virasana på mitt yogabolster en stund ikväll och gjorde mina pranayamaövningar. Är rekommenderad att andas enbart genom vänster näsborre en stund varje dag, med intentionen att rensa ut onödiga tankar och lugna ner min alltför aktiva vänstra hjärnhalva. Skönt att ha något riktigt konkret att koncentrera mina andningsövningar på. Det lugnar mej riktigt ordentligt och gör att onödiga spänningar släpper - tänk, bara genom att andas medvetet.

10 saker om mej

Tack Magdalena, och fast jag är lite tudelad inför utmaningar så ska jag ta mej an denhär. Har faktiskt funderat i flera dagar vad jag ska gräva fram och vad jag vill skriva. Tio saker om mej själv alltså. Hjälp.

1. Jag är den viktigaste personen i mitt liv!
Det lärde jag mej när jag mådde som sämst och gick i terapi för några år sedan. För om inte jag tar hand om mej själv först, så är jag inte en så bra mamma, älskarinna, yrkesmänniska etc. som jag kunde vara.

2. Jag älskar böcker. Jobbar tom. med böcker, en riktig bibliotekstant är jag. Fast jag köper inte särskilt mycket böcker (får på nåt sätt nog av dem i jobbet), utan bara sådana som jag verkligen känner 100% inför.

3. Jag är rätt flummig av mej. Egentligen. Har alltid varit det. Så "dethär med yogan" känns inte som nån jätteöverraskning precis. Jag har alltid fascinerats av alternativa människor och/eller människor som valt lite annorlunda i sina liv. Jag har också alltid känt mej lite utanför, inte sådär negativt, utan mer som en betraktare. Idag grubblar jag inte så mycket på dehär sakerna, men så har jag ju hittat hem också och är numera omgiven av människor som mer eller mindre valt att ta itu med sina liv. För det är kanske det jag har lite svårt för - att man bara låter livet rulla på och inte lever det. Jag förstår inte hur man bara kan låta bli. Liksom.

4. Jag tycker inte om traditioner och sådant som får mej att känna att jag borde och måste. Jag gör helst på mitt eget sätt och bryr mej inte särskilt om vad andra tycker och tänker om det. Nu när det lackar mot jul blir jag lätt illamående, för det är en av de mest traditionstyngda helger som finns - och då sparkar jag bakut.

5. Jag är en sådan som skulle gå in i detdär mörka rummet och i dendär trånga gränden och detdär suspekta huset... i dendär skräckfilmen... och inte fatta vad det är jag ska vara rädd för!

6. Jag är urursel på matematik och också allt annat logiskt tänkande. Jag är en sådan som använder miniräknare när jag ska räkna 32-14. Typ. Jag kan inte huvudräkning och orkar aldrig anstränga mej. Och jag skäms inte ens längre.

7. Jag är en dålig förlorare. Punkt.
(Fast jag visar det inte alltid utåt, men inombords pyr det....)

8. Jag är väldigt trädgårdsintresserad och har verkligen legat i för att skapa min oas på vår gård. Jag har tom. gått en termin på trädgårdsmästarutbildningen, men livet kom emellan och jag insåg att jag inte ville jobba med Det Gröna, utan bara ha det som mitt andningshål.

9. Jag skulle vilja testa att köra rally! På riktigt. Jag är farligt förtjust i när det går fort - men bara när jag själv sitter bakom ratten!

10. Och så avskyr jag att borsta tänderna. Av hela mitt hjärta. Ändå gör jag det morgon&kväll och ibland även däremellan - för samtidigt har jag världens noja för karies, tandsten, tandlossning och ja, tandläkare!

det är det värt

Jag väntar medan min mannagrynsgröt puttrar på spisen. Den smakar lite annorlunda, för jag kokar den på havremjölk istället för vanlig mjölk, men den mättar precis lika bra och med massor av kanel på är den hur god som helst. Jag har precis också kokat mitt Pitta-balanserande te. Ja, jag kokar väldigt mycket nu. Maten jag äter ska vara varm, dryckerna också. Jag följer min lista på livsmedel jag ska äta mycket av, mindre av och sådant jag helst ska undvika helt. Det har gått några dagar och faktiskt känner jag att min kropp reagerar positivt. Redan.

Det känns inte betungande. Egentligen. Jag måste bara tänka om och prioritera om. Absolut är det värt det, särskilt då jag redan kan sporras av att min mage inte är så våldsamt grinig längre. Tänk om jag helt skulle slippa det! Betydligt lättare att låta bli onödigt socker också. Bara det!

Häromdagen blev jag glatt överraskad, dubbelt upp, när jag kom hem från jobb och posten låg på köksbordet. Tack Turid för besväret ;) och Tack stipendiefonden för att jag fick bidrag till en yogaworkshop i Stockholm om någon månad! Tillsvidare tänker jag vara lite hemlig och berättar mera om workshopen först när allt är bokat och klart. Men jag gläds massor och särskilt eftersom jag faktiskt inte räknat med att få bidrag, dethär blev en bonus med guldkant. Verkligen.

Nu lördag och advent. Tänk. Vi har november bakom oss!

trötttröttaretröttast....

Igår var jag så trött att jag knappt visste vad jag hette. En begynnande huvudvärk, som låg och molade under pannbenet hela dagen, gjorde mej irriterad och bekymrad. Tror att det var mycket som rördes om i tisdags, mycket mer än jag till först anande.

Men så rullade jag ut min yogamatta i shalan. Väntade på mina yogisar. Sade att idag är jag trött - och av någon anledning stärkte det mej. Sedan lät jag bara passet rulla på, jag tillät mej att känna som jag gjorde och det vände. Efteråt var det betydligt lättare att både andas och röra på mej. Ur yogan finns så mycket att hämta och jag är inte längre förvånad, bara tacksam. Bara tacksam.

Hemma igen masserade jag in Vata-balanserande olja över hela kroppen, värmde mej i bastun och kurade ihop mej i hans famn resten av kvällen. Ibland är det ju dendär konkreta kärleken vi behöver, kramarna och ömheten. Beröringen, oxytocinrushen.

Idag är en bättre dag. Känner jag. Idag känns inte heller morgonrutinerna lika jobbiga som igår. Jag har en del nya att införliva i mitt annars minutanpassade morgonprogram. Ayurvedan. Men jag gör utrymme både för att jag vill och för att jag behöver. Carpe Diem.