Jag för yogadagbok varje dag sedan i höstas, det är en viktig del av yogalärarutbildningen. Jag tycker inte det är sådär jätteintressant och upplever det ofta som ett nödvändigt ont. Har aldrig varit någon dagboksskrivare överlag, det tar tid och jag har svårt att reflektera på dagsbasis vad som hänt och hur jag reagerat på saker. Sen har jag inga problem med att se tillbaka över längre tid och dra slutsatser av det, som här i bloggen, där jag fritt kan fundera kring det som händer i min yoga och hur det känns under vissa perioder. I dagboken blir det ofta bara korta rader och inte särskilt mångfasetterat.
Hursomhelst. Jag kom bara på mej själv imorse med att skriva att det inte var så självklart att kliva upp och ställa mej på mattan. Att jag faktiskt seriöst övervägde att strunta i yogan och istället försöka få den gjord senare idag, fullständigt medveten om att det aldrig kommer lyckas - så det var lika bra att masa sig upp ur lakanen. Jag konstaterar dethär med pikuliten (Annikas favoritfinlandism!) oro, eftersom det varit så i några dagar nu. En svacka. Inspirationslöst och andefattigt. Tvivel och undringar om det bara är jag som gör min yoga utan några högre existentiella upplevelser och uppenbarelser?! Jag tappar fokus och tänker biljoner tankefragment istället. Jag fuskar och drar ner på antalet minuter i kriyan. Jag tar mej igenom, that's all.
Och jag vet ju att det är okej. Jag är sannerligen inte den enda som tycker det är tråkigt och trögt ibland.
Å andra sidan är jag fast besluten att ta mej igenom 40 dagar och har ingen anledning att pruta på det. Det är därför jag stiger upp till slut, ändå. Fast jag låter dendär lilla oron vara kvar bakom örat, som en påminnelse om att jag behöver uppmuntra mej själv och söka inspiration utifrån ifall det blir riktigt kämpigt. Jag är ledig hela nästa vecka och min föresats är att ge mej själv yogaglädje och utrymme. För det är nog också det -mörkret och tröttheten- som gör sitt till, samt det faktum att jag får träffa mina gelikar i Umeå först i slutet av januari. Då har det gått tre månader sedan sist och det känns. Det känns inte minst i den lilla ynkliga ensamheten, som har en förmåga att krypa fram när man är lite svagare och är rätt ensam i sin träning. Ändå vill jag inte vara någon annanstans. Ungefär så lyder min dagbok idag.
Du är inte ensam! Vi finns här och skickar kärlek till dig. Jag brukar tänka att ju jobbigare allt känns desto bättre är det eftersom man da rensar bort de som man absolut inte vill ha kvar. Och sedan brukar jag tänka pa vilken lättnad det kommer att bli när just det är utrensat. Även om det känns att denna emotionella misär är oändlig kan jag iallafall konstatera att när jag ser tillbaka sa är det som var verkligt för mig i sommar/ ivaras/ förra aret, inte verkligt för mig idag, alltid nagot. Kram Anna
SvaraRaderaNej (som sagt), du är verkligen inte ensam! Det går trögt här med och vi får trösta oss med att någon mening finns det ju med sådana faser också. Man kommer ur dem starkare och har fått med sig något nytt. :)
SvaraRaderaKram och ett ljus i mörkret!
Det är en så liten tröst, men det är ju i motgångarna som man växer. I allt motstånd, i alla konfrontationer... det är då det händer. Okul när man är just där, befriande när man har perspektiv.
SvaraRaderaYå
Du är absolut inte ensam! Tänk så många tankar vi alla har susande runt. Och tänk att vi är alla människor med relationer och olika dagsform, det är klart att vi blir påverkade av massor runtomkring. Annars vore vi inte här, det är min fasta övertygelse. ALLA får jobba med det. Spelar ingen roll hur länge man yogat eller utövat andra andliga discipliner. Det följer med olika svårigheter hela vägen tror jag. Och att glädjen också ser olika ut längs med det vi gör. Min lärare Z har pratat med mig om det flera gånger och att det är viktigt att låta det vara så de perioder som känns tyngre. Det är alltid värt det i slutänden. Jag följer dig med fascination och kan se genom dina ord hur otroligt mycket det är som hänt dig sedan du påbörjade din utbildning. Fantastiskt!
SvaraRaderaGlömde ju säga det viktigaste :) Pikuliten är ett helt fantastiskt ord som rymmer hela betydelsen på ett underbart sätt!
SvaraRaderaDet är nog vetskapen om att det stundtals tröga&tröttsamma för med sig något bra och att det är en viktig del av resan, som gör att man trots allt fortsätter. Fast det är, som jag skrev till dej Carina, ungefär lika intressant som att använda tandtråd ibland :)
SvaraRaderaSat Nam alla fina, ni lyser upp min stig!!