mitt år

 

Vi tillbringade jul&nyår i Thailand. En dröm och en resa vi länge grunnat på och som verkligen blev så härlig som vi önskat. Det kändes som att jag hade kunnat stanna hur länge som helst och ville verkligen inte lämna värmen och solen. För varje gång jag får resa till varmare breddgrader blir jag mer och mer övertygad om att det var där jag levde mitt förra liv - det är som att komma hem. 

Tillbaka hemma i kölden fortsatte jag mitt kall som yogalärare på heltid. En utmaning, som jag åtog mej förra hösten och som gav mej chansen att göra det jag brinner allra mest för - att förmedla yoga. Det var den tuffaste, härligaste, jobbigaste, mysigaste, mest lärorika och insiktsfulla vinter jag varit med om! Så många bitar föll på plats och så mycket blev självklart. Inte minst att yogan är något av det ärligaste som finns, den är ett fantastiskt skyddsnät, men också ett förstoringsglas som förtydligar det man kanske inte alla gånger vill se. Det krävdes en del rannsakan innan jag kunde erkänna att just nu är inte tid att ägna all min tid åt yogan, eller, det är inte ännu dags att vara lärare på heltid.


I februari får jag en oerhörd lust att meditera. Det bara ramlar över mej en lördagkväll.Väldigt konkret. Och jag hörsammar med en gång, tacksam att min längtan efter lugn&ro äntligen kommer av sig självt och att behovet är otroligt starkt.


Samtidigt börjar jag ana en annan längtan - efter en yoga, som till en början pratar med en försiktig, viskande röst. Till först vet jag inte vad det är fråga om, utan fortsätter med min Vinyasa, min Hatha, min Yin... jämsides med meditationen, som börjar prata med en allt tydligare röst. Jag lyssnar.

 

 

    

På yogacentret, där jag jobbar, gästas vi av inspierarande lärare. Ashtanga Vinyasa, Prana Flow, Yogabeats och Yoga för kvinnor. Bland annat. Jag åker ingenstans i yogans tecken på hela våren utan får allt serverat i hemknutarna, ändå är det något som saknas mej. Jag är trött och känner hur inspirationen tryter.


Så läser jag boken Yoga for Real Life och det är som att äntligen hitta rätt nyckel. Mitt hjärta jublar. Vårvintern går åt till att utforska, läsa mer, pröva, hitta vidare och att landa i en väldigt djup förälskelse! När jag sedan avslutar kurserna på yogacentret är det som att ta av sig förklädet och pusta ut. Jag är stolt och glad att jag tog mej igenom vintern, att jag hade ynnesten att få jobba med underbara yogis och att shalan blev en tillflyktsort och ett glädjerum. Men jag är också lättad och bergsäker på att jag inte återvänder förrän jag verkligen känner att jag hittat mej själv i yogan.

Så börjar Den Tunga Sommaren, då jag jobbar långa dagar på plantskolan. Jag njuter av möjligheten att för första gången i mitt liv få jobba utomhus och lyckas dessutom pricka in den soligaste och varmaste sommaren på länge. Fast arbetet är stressigt och det enda jag orkar utöver det är att yoga. Kundaliniyoga. Kriyas som håller mej flytande och fyller på energidepåerna.

 

Mot slutet av sommaren får jag äntligen semester och åker med finaste yoginiväninnan till Yogafestivalen på Ängsbacka. En omvälvande upplevelse, som faktiskt förändrade mitt liv. Där & då genomgick jag ett skifte, en förändring. Jag tumlade om i mitt inre och släppte taget om så mycket bråte! Jag sjöng, jag yogade, jag skrattade och jag var mej själv alltigenom och överallt. Fick vänner för livet. Vaknade upp. Lystes upp. Lyste upp. Än idag är jag där - när jag sluter ögonen.


Och så fick jag och Annika äntligen träffas ♥

 

Sensommaren och hösten var långa och varma. Jag fortsätter utforska Kundaliniyogan och känner att jag äntligen är medveten om nuet. Mitt motto sedan många år "här&nu" känns för första gången på riktigt. Jag inser också att sen jag började meditera medvetet i februari så har jag genomgått en metamorfos. Ingenting är som förut, men allt är ändå sig likt. Jag tar saker mer för vad de är. Jag strävar efter att inte vara mina känslor. Jag tillåter mej att bara vara och märker att det duger mer än väl. Jag skrattar och jag sjunger.


Jag bestämmer mej.
Jag blir antagen till en 2-årig lärarutbildning i Kundaliniyoga i Umeå.

 

Höstarnas höst. Jag känner dofter. Jag ser små blommor i dikeskanten. Jag orkar. Jag går tillbaka till jobbet bland böckerna och jag är nöjd med det. Jag klär av mej yogalärarrollen och har bara en enda grupp, som jag undervisar i. Eller, jag känner att det är viktigt för mej att tänka att jag förmedlar yoga - inte att jag bokstavligen lär ut. I mitt hjärta är det milsvid skillnad.

I slutet av augusti åker jag till Umeå för första gången och kommer hem med en övertygelse starkare än någonting annat. Ändå är det inte det allra enklaste att börja leva Kundaliniyoga, då hela mitt system -min kropp, mitt sinne och mina energier- spjärnar emot och protesterar högljutt när dörrar öppnas, kanaler rensas ur och hjärtat värms upp. Jag börjar en utbildning i mej själv, en personlig inre resa. Något stort har fått sin början.

Vintern kommer aldrig riktigt igång, men det gör min yoga och när jag småningom känner att jag börjat landa och Kundaliniyoga verkligen infasats i mitt liv så börjar året vara till ända. Ett år som betytt förändring på alla plan. Högt och lågt. Inuti och omkring. Jag har gått från frågetecken till utropstecken. Ett flöde av insikter och bönesvar. Djupa andetag.

Strävan. Förändring.
Tufft. Kämpigt. Med långa uppförsbackar.
Närvaro. Tacksamhet och envishet.
Nedförsbacke och skön medvind.
Ett år. 365 dagar. De mest medvetna hittills i mitt liv.

Sat Nam.

Mina egna foton