Guru Om

Imorse var en yogisk vintermorgon. Ni vet när man tänder ett ljus för att skingra det kompakta mörkret och bara sätter sig på yogamattan, sluter ögonen och väntar in... Jag hade ingen aning om hur yogan skulle se ut eller vad jag behövde. Så jag bara satt. Väntade.

Kände att jag plötsligt var tillbaka ett år i tiden. För det var ungefär vid denhär tidpunkten som jag började meditera ifjol. När jag skippade den dynamiska yogan på morgnarna och istället satt stilla i min andning. Jag hade ingen mall att följa och inga förhoppningar, det enda jag eftersträvade var tyngden i sittbenen och ett fritt andetag. Det var där och då, som saker började förändras. Ur det ytterst lilla växte något större fram. Jag har ännu idag svårt att sätta ord på vad det var som hände, men så mycket vet jag att jag är övertygad om meditationens kraft. För det är inte förrän vi vågar stilla oss och tystna, som vi kan bli lyhörda för den inre vägledaren i oss.

I dagarna har jag återigen känt behovet av stillhet och absolut tystnad. Om det är något som ligger i vinterluften just denhär årstiden eller om det är att vi gått in i ett nytt år, eller att det annars bara behövs lite påfyllning sådär med ett års mellanrum?! För jag längtar redan till imorronbitti och min sittning då. Idag övergick meditationen i några lugna asanas, som en mjuk väckning och sträckning. KY vilar och jag vilar i det. På fredag tonar jag in igen och då gör jag det med öppet hjärta och rensat sinne. Guru Om.

Jag vet inte hur många gånger jag har lyssnat på denhär låten

och jag bara älskar inledningen,

den för mej både tillbaka till Indien och rakt in i mitt hjärta.