själaviktigt

Jag svarade just på era kommentarer till mitt förra inlägg och konstaterade att det än en gång är själaviktigt att berätta hur man har det. Att skriva av sig och inte hålla inne med det som känns jobbigt. För mej handlar det ofta om att få nya perspektiv och liksom spränga sig ut ur den där självömkande bubblan där allt är så uppförstorat. Det är så lätt att fastna på cellnivå i något och bli blind för den stora helheten. Så vet jag ju också, smärtsamt nog, att jag alltid kommer vara dendär nyktra presteraren, som vill ha världen färdig och inte tror att jag duger annars. I det stora hela är jag betydligt klokare än så idag, men det händer att jag ibland kommer åt dendär knappen för prestation och osund envishet. Det handlar också om, precis som ni säger, att upprätthålla kontakten med det innersta inre för då går det inte lika lätt fel. Just det är ju hur tydligt som helst när man haft en längre tids paus i yogan, då det känns som att man nästan håller på att tappa bort sig själv. Sen handlar det ju inte alltid om att yoga med kroppen, utan det handlar ju minst lika mycket om att ägna sig åt yoga i andra former. Gå på den åttafaldiga vägen.

Jag reflekterar också över det positiva, för min del, i att hålla fast vid ett system och anamma det fullt ut. Egentligen överraskar den slutsatsen mej något, eftersom jag fram till nu har varit väldigt hattifnattig i min yoga och inte känt att det varit rätt någonstans, inte fullt ut. Nu när KY lade sig som en mjuk filt (bokstavligen) på min yogamatta så förändrades detdär. Jag njuter av att veta vad jag ska göra, när jag ska göra och hur jag ska göra. Det finns väldigt lite aber kring själva utövandet, en skön känsla av lättnad och surrender:het bara. Däremot verkar jag ju få fajtas lite mer kring de rekommendationer, som omringar KY. Så ska det få vara, också, bara jag inte gräver ner mej för mycket och tar det mer allvarligt än vad det är. Då får jag helt enkelt bara spy ur mej lite galla här och så får ni fösa in mej på rätt spår igen.

Utan att gå händelserna i förväg så börjar jag ändå skönja en bild av hur jag tror KY kommer utvecklas för mej. På vilket sätt yogan kommer etablera sig i just mitt liv. Det finns alltid parametrar som är mer eller mindre orubbliga i ens liv och utgående från det skapas ju ens verklighet. Litegrann känns det som att jag ska ligga lågt, vänta in och låta bero. Det är som att det strömmar där någonstans djupt under mej och att jag bara ska vänta tills dendär strömmen blir stark nog och tar mej med. När jag tänker så blir det väldigt tydligt att jag inte ska haka upp mej på antal dagar och minuter i min yoga. Det handlar ju om helt andra saker. Själaviktiga saker.