Att vila är min medicin. Jag tror nämligen inte på att låtsas vara starkare än man är, varken för sin egen eller någon annans skull. För mej är det självklart att stanna hemma om jag är krasslig och sjuk. För alltför många är det inte lika självklart, utan istället sväljer man ett par värktabletter, biter ihop och åker till jobbet av olika anledningar. Ignorerar vilan. I slutändan är det jag, som vilade, som oftast är snabbare tillbaka & fit for fight på jobb igen. Inte den som körde för fullt och fick följdsjukdomar sedan. För mej är det enkel matematik. Ändå är mitt val ofta det skämmigare. Tyvärr. För man ska helst inte vara svag och man ska helst orka lite till. Det är så dumt tycker jag.
Sen finns det förstås alltid en gråzon. Att man sjukanmäler sig för ingenting och så vidare, men det är inte det mina tankar kretsar kring just nu. Utan just avsaknaden av sunt förnuft. Inför sig själv och sitt välmående. Det är aldrig rätt tillfälle när sjukdomen slår till, men likväl har vi ett obändligt behov av att spjärna emot. Istället tänker jag att det är läge att se vilan som en extra bonus. Ungefär som att satsa på djupandning medan man ändå sitter och väntar i bilen vid rödljuset. Lika bra att gilla läget. Lika bra att inse att världen fortsatte rotera kring sin axel, trots att en del inte blev gjort på jobbet medan man själv låg hemma och lät febern hitta sin väg ut i lugn och ro.
En liten fundering, såhär dagen efter min vila. En vila som gjorde gott och gjorde att jag kunde jobba idag. Bredvid mej står muggen med varmt vatten med lite honung i, som en sista påminnelse om att jag behöver fortsätta ta hand om min hals och mej själv. För då jobbar jag bättre. Inte ett dugg skämmigt.
Ja, du känner ju mig - ännu en propagerare för vila, både som sjuk och frisk. Extra viktig som sjuk. Heja dig och tack för ännu ett klokt inlägg
SvaraRaderaSå rätt och riktigt! Tänk om fler kunde använda sitt sunda förnuft. Ingen är så oumbärlig på jobbet att han/hon inte kan få lov att stanna hemma och krya på sig.
SvaraRaderaGlad att du mår bättre nu Nina. Fortsätt att krya på halsen! :)
Håller fullständigt med! Jag har också varit en Alvedon-och-bit-ihop-människa. Men det tog många år och ett par vändor in i väggen innan jag kunde tillåta mig själv att vara sjuk "fullt ut". Idag skäms jag faktiskt inte alls utan kan snarare känna mig lite stolt över att jag åtminstone lärt mig att ta hand om mig själv på det sättet, även om inte alltid omgivningen förstår.
SvaraRaderaMed det arbete jag har uppstår det tyvärr problem när någon är borta, det går inte att komma ifrån. Men å andra sidan - vem mår bättre av att jag går dit och smittar ner alla andra? Så även om det i grund och botten är en respekt för mig själv och min egen kropp så innebär det faktiskt även en respekt för mina arbetskamrater och deras hälsa.