ljuset, lusten och öppnade dörrar

Tänker på ljuset som återvänder och lusten med det. Lusten till livet. Ja, lusten till allt. Hur mycket lättare det är att stiga upp om mornarna och hälsa dagen välkommen medan det faktiskt ljusnar ute. Hur kvällarna förlängs och dendär förlamande tröttheten drar sig undan mer och mer. Fast jag vet, det är många som blir trötta nu också. När en årstid småningom börjar övergå i en annan. För fast snön fortsätter vräka ner här hos oss (vi pratar meterhöga drivor) så är det ändå förändring i luften, en värme och ett ljus som söker sig inåt i kroppen. Väcker.

Och jag står lite förundrad och betraktar min yoga, som plötsligt är vaken och alert. Kraftfull och förväntansfull. Inser att vintern har varit lång och tung. Den dagliga yogan inte så sprittande alla gånger, till och med något dränerande i perioder. Allt det nya med kundalini, hur mitt system stretat emot och spretat åt alla möjliga håll. Hur tungrodd disciplinen har känts när det varit mörkt varvet runt klockan. Så många detaljer som finslipats och så många saker som bubblat upp till ytan. Inte alltid jag har kunnat hantera, inte orkat hantera. Föredragit att kliva bakåt istället, i väntan på bättre ork och tålamod. Har för mej att jag skrivit det förr, men jag tror att vi inte alltid mäktar med allt som väller upp - att det är nödvändigt att backa ibland och vänta in bättre tider och tillfällen. Tror det är viktigt att lyssna och ta sina tveksamheter på allvar. Känner det extra tydligt med KY där effekterna är så direkta och så kraftiga. Jag kan ju helt enkelt inte gråta hela dagarna, hur nödvändigt det än må vara. Man måste hitta ventiler och sätt att få ut sina reaktioner så att de inte påverkar ens vardagliga liv. För så mäktigt kan det vara när dörrar äntligen öppnas och kanalerna blir skinande rena.


Litegrann känns det som att jag börjar från rent bord. Denhär våren. Grundad i både livet och yogan. Förhåller mej rätt skönt gentemot allt runtomkring mej. Nynnar inombords och förnimmer en ork, som jag länge saknat. Har hittat de saker jag vill fokusera på och det som tidigare verkat oklart är plötsligt inte så märkvärdigt att ta ställning till. Det är som att den långa vinterns ihärdighet börjar ge frukt, trots att mycket ännu är gömt i snö. Lusten till livet. Är det nog. Helt enkelt.