solhälsningar och huvudstående

lite för långt, men det blev bara så

2012-02-02T15:51:00.001+02:00

Kanske inte fullt lika entusiastisk idag, men så promenerade jag till jobb i -30 också och det kändes inte särskilt mycket varmare när jag applicerade mej vid min dator heller. Tacka vet jag pulsvärmare, ylletröja och rejäla sockor på fötterna. Det får vara lite hur det vill med det mesta så länge jag inte fryser, det är liksom a&o.

Funderar kring mina chakror. Låter lite fint att säga så. Har landat småningom i mina nya kunskaper och försöker så gott jag kan att applicera det jag vet på mej själv. Fast egentligen är det lättare att diagnostisera andra, om man nu kan säga så, och det poppar upp idéer om hur man kunde hjälpa den och den; vilka yogapositioner som är att föredra och hur man medvetet kan ända sina mönster för att bli mer balanserad. När det kommer till en själv handlar det så ofta om den höga bekvämlighetströskeln och blotta tanken på att behöva förändra något gör att man hellre låter bli. Ändå tror jag hårt på att själva medvetenheten innebär att hälften redan är vunnet, då jobbar vi både omedvetet och medvetet för förändring.

För mej har det i många år varit mest uppenbart att jag behövt jobba med mitt hjärtchakra. Jag har inte bara vetat det själv utan även av massageterapeuter, ayurvedakonsulenten och healern har jag fått höra samma sak. Jag har fått känna värmen av reikihänder i mitt ryggslut, medan jag inte alls känt av dem i nacken - och tvärtom. Bara för att sedan få bekräftat att det flödar på rätt bra i både min övre och undre triangel, men att i sambandscentralen (hjärtat) däremellan har blockeringar radat upp sig. Jag har blivit uppmärksammad på kroppsliga symptom, sett med ayurvediska ögon, där min tunga skvallrat om sorg och min puls påvisat att hjärtat är påverkat. Inuti mej själv har jag vetat, känt och mått dåligt länge. Inte vågat älska fullt ut och inte velat vara snäll. Tänk, hur man kan låsa sig själv! Dethär har nog varit den mest känslosamma resan hittills, att ta itu med det inkapslade och sårade. Jag har närmat mej på flera olika sätt, via yogan förstås, men kanske i huvudsak via meditationen. Bearbetat i det tysta&stilla och lärt mej bokstavligen att öppna upp - ♥yinyoga där min bröstkorg fått ta sig den tid den behövt. Idag är jag helare, gladare och har helt klart fått bort flera blockeringar. Det hade varit intressant att få dedär reikihänderna på mej igen, fast egentligen behöver jag inte få det bekräftat. Jag vet.

Min hals har också vållat besvär. Jag har så länge jag kan minnas dragits med kittlingar och strävhet. Ni vet sådär att ögonen tåras och man vet inte om ska hosta eller svälja för att det ska över. Jag hade verkliga besvär för några år tillbaka och kunde vakna flera gånger om nätterna med "kittlig hals" och ett obändligt behov av att hosta. Som yngre sjöng jag mycket, men det försvann på vägen och i vuxen ålder har jag mest bara smånynnat i bilen. Sången har fattats mej. Mitt eget ljud har fattats mej! Via yogan kom ju mantrasången smygande och det senaste året har jag verkligen sjungit på, mer och mer. Och på Ängsbacka i somras gav jag full hals, varje dag - rensade ut massor! Sedan dess, faktiskt, är min hals inte alls lika känslig. Nu kan jag nästan använda den som en tillförlitlig måttstock på hur jag mår. Är jag lite raspig, kittlar det till... så stannar jag upp och analyserar mitt liv för stunden. Oftast hjälper det med att skruva upp volymen på favoritmantrat i bilen eller hemma i stereon och ösa på, sjunga ut. Och som igår, att skratta - längs med hela chakralinjen ända ner från roten!

Mitt rotchakra blev jag varse ganska tidigt i min yoga. Det är förknippat med vårt doftsinne och jag hade inte yogat särskilt länge när jag upptäckte hur dofterna förändrades, hur skarpa de plötsligt blev och hur jag med ens inte längre klarade av en del eller visade sig tycka om sådana som jag rynkat på näsan åt förut. Jag har en jättekänslig näsa och klarar inte av för mycket åt någotdera håll. Jag är en sådan som helst gick omkring med en skylt i pannan där en parfymflaska är överkryssad. Höll på att avlida häromdagen på jobb när en aftershave-indränkt snubbe satt någon meter från mej i flera timmar...

Jämsides med att doftvärlden öppnades upp för mej så har jag känt ända sedan mina första stunder på yogamattan att rotchakrat stabilt balanserat upp sig. Idag är jag trygg i mitt fundament, mina basala behov är tillfredsställda och vet att jag duger som jag är. Fast såklart, allt är färskvara och ibland svajar det till, men överlag är min svansföring både stabil och stolt.

På det mer subtila planet ligger min intuition. Åh, vad den vill bryta sig ut ur sin tvångströja! Den är som en bångstyrig unge, som slänger sig raklång på golvet i frustration då den inte får som den vill. Fast jag försöker och jag tycker det är så himla roligt. Jag ser det nästan som en lek. Rent konkret tar det sig i uttryck att jag inte längre bara kan kasta mej in i eller besluta något bara sådär. Jag har stort behov av att vänta in och känna efter... för att sen plötsligt stå där med ett självklart svar. Spännande att något så subtilt, kan vara så bastant och så fullt av sanning. En sanning sprungen ur mitt tredje öga.

Kronchakrat. För nytt för mej och ännu lite svårt att greppa. Jag bara vet att det mjuknar och att det är öppet för allt detdär jag förträngt som vuxen. Tänker att det är som min antenn ungefär, min kontakt utåt men samtidigt inåt. Utan att kunna förklara det bättre än så. Tänker, också, att så länge jag är stabil i min grund behöver jag inte fundera så mycket uppåt. Gör jag min meditation, tungt sittande på min kudde, så stimulerar jag kronchakrat och ser till att dörren är öppen.

Då återstår bara mitt navelchakra och mitt sexualchakra. Navelchakrat som jag blev varse när utbildningen började i höstas, men som faktiskt började snurra på i sin rätta takt nångång förrförra sommaren då jag omvandlade mina drömmar till verklighet en efter annan. Då jag såg till att börja leva mer i enlighet med den jag är och vill vara. Jag återvänder ofta till mitt navelcentrum när jag känner att det börjar svaja, då gäller stretchpose och eldandning. Eller bara ett medvetet fokus till centrum av min kropp, var jag än är och i vilken situation jag än befinner mej i. Ta detdär djupa andetaget.

Ganska oväntat, faktiskt, så stannade jag vid andra chakrat; sexualchakrat, sakralchakrat, Svadisthana. Kärt barn har många namn. I Umeå ombads vi känna efter vilket chakra vi ville jobba med och intuitivt drogs jag mot det andra. Det finns något som vilar lite irriterat i mitt kreativa centrum. Inga stora obalanser, utan snarare en känsla av lite fnurror på tråden. Så jag uppmärksammar och sätter till ett par positioner i min uppvärmning innan dagliga kriyan, precis som vi uppmuntrades att göra som hemläxa. Lite spännande att inte riktigt ha full koll på varför mitt system valde just dethär chakrat, men tar det med ro och nyfikenhet mer än något annat. Fotsätter sätta livslust framom prestation och måsten.

Det som händer och är inuti mej, syns också i mitt liv - och det är så häftigt.

lite kallt om öronen

2012-02-01T14:55:00.000+02:00

Jag är sådär glad. Liksom energisk. Och skrattig. Det är lätt sådana dagar. Då bryr man sig inte om att det är -25 när man kliver upp och gäspar stort på yogamattan. Inte heller att man knappt orkar sätta fot om fot när man går till jobbet påbyltad som en eskimå. För när det flyter på bra i energierna och frågetecknen en efter en rätas ut, ja, då är jag inte sen att njuta.

Skrotar runt i min yoga. Lite lättjefullt och mjukt. Skrattigt även där. Kriyan (för höftbalans) tilltalar mej och känns väldigt relevant, som om det var precis den jag behövde - som en efterrätt till den tungrodda jag hade senast att jobba med. Meditationen är kort och efteråt kan jag hålla andetaget inne nästan hur länge som helst. Såsom det brukar vara när jag är i vila i mej själv, när det är balans och jämvikt.

Tackar nästan för att jag fick ha några jobbiga veckor här innan.
Uppskattar lärdomarna.
Hejdar inte skrattet nu. Som jag så ofta gjorde förut. Ut med det bara!

en saga om yoga

2012-01-31T18:45:00.002+02:00

Jag är en sucker för bladvändare. För böcker som drar mej med på en gång. Vill inte ha något finstilt och krångligt, utan det ska vara historier som får mej att försvinna totalt in i boken. Handlar de dessutom om yoga på något hörn är jag pinsamt lättroad! Så när jag snubblade över en bok häromdagen blev jag väldigt upprymd. Den var översatt till finska och med tanke på mina knaggliga kunskaper i språket letade jag fram originalet, som visade sig vara Tales from the Yoga Studio av Rain Mitchell. Klicketiklick och nu väntar jag på att den ska dunsa ner i postlådan endera dagen. Del två kommer ut om någon månad och den ser jag också redan framemot, för jag har höga feelgood-förväntningar på denhär storyn.

Lika mycket som jag njuter av att läsa något bra, så njuter jag av när livet vänder blad och något nytt står för dörren. Kan nämligen inte låta bli att känna lyckoprassel i hjärtat. Av sammanträffande och förväntan. Att just dehär böckerna korsade min väg och att de gjorde det precis nu. För Marica och Sue, vi berättar väl snart?!

Bild från Rain Mitchells sida

minus tjugo grader, yoga och bönesvar

2012-01-29T19:59:00.000+02:00

Nu kryper temperaturen ner mot tjugo och mer. Allt blir trögt och eländigt kallt. Går ändå ut för jag behöver ljuset och jag vill åt den höga luften, försöker andas genom näsan för filtrera och värma upp. Inne igen är det så skönt att gotta ner sig i värmen från spisen och vara tacksam över hur bra jag faktiskt har det. Jag yogar inte så intensivt nu och det känns helt okej. Inte så att jag saknar inspiration eller ork, utan snarare att jag inte är mottaglig. Mitt system klarar inte av så mycket mer just nu. Dagarna i Umeå var så intensiva och jag har fortfarande nog inte landat riktigt. Jag fick bland annat uppleva en kraftfull meditation, som kändes i hela kroppen och som tydligen programmerade om en hel del. Den har tagit tid att smälta och integrera. Den jobbar i mej ännu.

Njuter av det stillsamma och mjuka. Gör min kriya, men försiktigt försiktigt och med största lyhördhet. Smakar på min meditation, men inte mer.

Stryker mej själv medhårs för jag vet att jag varit för sträng.

Så det är som att kölden kommer som en välsignelse. Tillika. En fingervisning om att jag behöver fortsätta ta det piano och inte rusa på bara för att jag kan. Låta yogan mogna och andas lika långsamt, som man behöver göra när iskristaller färgar näshåren vita.

Och mitt i all denna återhållsamhet och begrundan, spirar en ny yogadröm. Ett högst påtagligt bönesvar, som alldeles nyligen kom till mej. Ännu är allt så väldigt nytt och så väldigt mycket i startgroparna, men jag måste ändå få dela med mej av känslan och hoppet. Jag lovar att ni snart kommer få veta och ni kommer säkert få höra det från flera håll, i vår alldeles egna bloggsfär. Yoga sår nämligen frön, på flera sätt och ibland på de mest underfundiga sätt. Sat Nam.

ett litet habegär

2012-01-28T19:00:00.001+02:00

Det är inte så att jag behöver någon ny yogamatta, men denhär hade jag inte tackat nej till.
Ganesha och jag ♥

Yogamat yogimat basic Ganesha

det bara är idag

2012-01-26T17:03:00.001+02:00

Perspektiv och polletter som trillar ner. Säker och varm känsla i bröstet. Ungefär som att sitta rakryggad och så stabil att ingenting kan rubba en. Och så en massa önskningar och drömmar, som universum hört. Det känns i magen att något riktigt bra är på gång. Ett steg i sänder. Och sedan ett steg till.

from me to we

2012-01-24T20:57:00.000+02:00

Jag kom hem halv fyra i natt. De sista timmarna var jag rätt ensam på vägen, bara jag och någon enstaka långtradare. Vaknade i Umeå igår och lade mej i min egen säng i natt, det är en rätt märklig känsla, som alltid när man reser. Idag har jag känt mej så nära bakis man kan komma utan att ha druckit en droppe, fast kanske kaffet räknas som jag drack för att hålla mej alert och vaken på vägen?!

Sällsamt lycklig efter denhär helgen. Det har varit otroligt givande och insiktsfullt. Känns som att jag verkligen är mitt uppe i en yogalärarutbildning nu. Fantastiskt att äntligen få fördjupa mej i allt det som jag de senaste åren själv försökt läsa mej till och förstå på egen hand - absolut har det gjort nytta, för det är inte mycket som är helt obekant, men det landar liksom på ett annat sätt nu. Att dessutom få göra denhär resan tillsammans med alla de fina medyogisar, som gjort samma val, är ovärderligt. Man upptäcker hela tiden nya kvaliteter och personligheter hos var och en, vi speglar oss i varandra och det finns alltid någon som delar samma känsla, erfarenhet eller insikt. Vi är alla en.

Att hänge sig åt chakrasystemet i fyra dagar närmar nog sig höjdpunkterna på min yogaresa. Osannolikt många dörrar har öppnats och jag kan knappt vänta tills jag får börja följa med min egen chakraresa. Det är nu jag har alla möjligheter att iaktta mej själv och bli medveten på ytterligare ett plan, för nu förstår jag sammanhanget på ett helt annat sätt än tidigare och vågar lite försiktigt säga att jag ungefär vet var jag står i min egen chakrabalans.

Det är så mycket jag kunde berätta och gå djupare in på, men samtidigt är det för tidigt att sammanfatta och dela vidare. Själva steget ut ur yogabubblan tar också lite tid och jag är glad att jag är ledig ännu imorgon och får strosa runt i mej själv ännu ett tag. Så mycket vet jag ändå att jag nog på ett sätt börjar om efter denhär helgen. Den stränghet och inte alltid så milda press, som jag satt på mej sedan utbildningen, ska få blekna och skrumpna ihop. Inte så att jag lämnar disciplinen bakom mej, men jag behöver integrera mera snällhet och acceptans gentemot mej själv. Det var ganska uppenbart när vi gick genom obalanser och balanser i respektive chakra att jag behöver vara uppmärksam på mitt kontrollbehov och den pliktkänsla, som inte alltid är så relevant. Vi fick dessutom två härliga kriyor att jobba med tills nästa träff och en meditation, som på flera sätt aktiverar vårt system och inte minst tar oss from me to we!

Framgooglad bild

imorron åker jag

2012-01-18T15:09:00.000+02:00

Sverigelandet väntar. Imorronbitti sätter jag mej i bilen och kör iväg. Väskan packar jag färdigt ikväll och delar ut stränga order om att marktjänsten inte får glömma att mata kaninerna medan jag är borta. Att ordna för dem som stannar hemma är nästan alltid värre än att själv åka iväg, men tack och lov har det blivit enklare. Jag behöver inte stå på huvudet för att ordna barnvakt och jag vet att de inte svälter ihjäl (snarare tvärtom, när de slipper my sticky rice och stekta grönsaker..) i första taget. I smyg njuter jag oförskämt mycket av att få komma iväg, egentligen ingen skillnad vad det gäller, för det gör att jag mår så mycket bättre när jag väl är hemma igen.

Yogahjärtat är förväntansfullt och redo för del tre i yogalärarutbildningen. Det kändes tydligt inför del två att det var dags att gå vidare och nu känns det om möjligt ännu mera. Jobbet vi gör hemma mellan träffarna är så väl uttänkt att det liksom både försluter och förbereder. Hade man bara åkt till träffarna utan att yoga hemma däremellan skulle det knappast vara samma sak, då är man knappast flygfärdig när certifieringen väl är avklarad. Färdig blir man ju aldrig, men sina vingar behöver man våga använda.

Jag kanske skriver en rad i helgen. Eller så inte. En del saker behöver sättas ord på med en gång, medan andra behöver tid på sig för att smälta och hitta rätt. Sat Nam så länge.

Så verkar det vara några fnurror på tråden med kommentarerna,

vi får helt enkelt ha tålamod med blogger.

Guru Om

2012-01-16T19:23:00.000+02:00

Imorse var en yogisk vintermorgon. Ni vet när man tänder ett ljus för att skingra det kompakta mörkret och bara sätter sig på yogamattan, sluter ögonen och väntar in... Jag hade ingen aning om hur yogan skulle se ut eller vad jag behövde. Så jag bara satt. Väntade.

Kände att jag plötsligt var tillbaka ett år i tiden. För det var ungefär vid denhär tidpunkten som jag började meditera ifjol. När jag skippade den dynamiska yogan på morgnarna och istället satt stilla i min andning. Jag hade ingen mall att följa och inga förhoppningar, det enda jag eftersträvade var tyngden i sittbenen och ett fritt andetag. Det var där och då, som saker började förändras. Ur det ytterst lilla växte något större fram. Jag har ännu idag svårt att sätta ord på vad det var som hände, men så mycket vet jag att jag är övertygad om meditationens kraft. För det är inte förrän vi vågar stilla oss och tystna, som vi kan bli lyhörda för den inre vägledaren i oss.

I dagarna har jag återigen känt behovet av stillhet och absolut tystnad. Om det är något som ligger i vinterluften just denhär årstiden eller om det är att vi gått in i ett nytt år, eller att det annars bara behövs lite påfyllning sådär med ett års mellanrum?! För jag längtar redan till imorronbitti och min sittning då. Idag övergick meditationen i några lugna asanas, som en mjuk väckning och sträckning. KY vilar och jag vilar i det. På fredag tonar jag in igen och då gör jag det med öppet hjärta och rensat sinne. Guru Om.

Jag vet inte hur många gånger jag har lyssnat på denhär låten

och jag bara älskar inledningen,

den för mej både tillbaka till Indien och rakt in i mitt hjärta.

en liten paus

2012-01-15T19:29:00.000+02:00

Så backade jag. Gav upp ett par dagar. Fast det känns inte som att jag givit upp, det känns mer som att jag fått landa. Det har varit så intensivt de senaste månaderna och någonstans har det hela tiden varit bråttom, inte i livet kanske, men nog kring yogan. Jag har varit så enträgen, så ihärdig, så envis... och ävenom jag har älskat att verkligen gå in för KY så har nog en liten del av mej inte riktigt hunnit med. Så jag behövde få sätta ett litet kommatecken och det har gjort gott.

Helt utan yoga har jag inte varit. Jag har läst på inför Umeå nästa helg (jag kör iväg på torsdag) och ser grymt mycket framemot att få djupdyka i chakrasystemet och De tio kropparna. Allt som rör energi och det mer subtila är oerhört intressant. Det finstilta i yogan. När man yogat ett tag ökar ens känslighet och när man börjar förnimma de små sakerna, så vill man veta mera - veta vad det är som händer och varför.

Att få lägga sig ner över bolstret i ett par yinyogapositioner har också varit jätteskönt. Bara vara i det lugna andetaget och följa kroppens egna, invanda yogamönster. Släppa taget om färdiga kriyor och andningstekniker. Få ett litet perspektiv och hinna tänka tankar till slut. Tänker, fortsättningsvis, att det inte finns någon anledning att utesluta något bara för att ens inriktning går ett visst håll. Utan istället vara mån om att hålla kvar glädjen i yogan och komma ihåg att vi inte fick vår känslighet för intet.

ikväll

2012-01-12T14:42:00.003+02:00

Ikväll får jag träffa vårens yogisar. I shalan. En del kommer vant rulla ut sina mattor, medan andra kommer vara mer försiktiga och fundera var de ska hitta sin plats (och sig själva) i allt det nya. För mej är det ren och skär lycka att sitta där framför dem, se dem och möta energierna som strömmar emot mej. Det är något speciellt i vibrationerna, som uppstår i ett rum fyllt av yoga. Och när jag sitter där, i förmedlandet, så rinner ofta mina egna grubbel och motstånd av mej. Då finns inte längre utrymme för egentvivlet och tillkortakommanden. Det blir som ren terapi att dela vidare och just nu känns det extra skönt att tänka så. Sat Nam.

själaviktigt

2012-01-10T10:51:00.000+02:00

Jag svarade just på era kommentarer till mitt förra inlägg och konstaterade att det än en gång är själaviktigt att berätta hur man har det. Att skriva av sig och inte hålla inne med det som känns jobbigt. För mej handlar det ofta om att få nya perspektiv och liksom spränga sig ut ur den där självömkande bubblan där allt är så uppförstorat. Det är så lätt att fastna på cellnivå i något och bli blind för den stora helheten. Så vet jag ju också, smärtsamt nog, att jag alltid kommer vara dendär nyktra presteraren, som vill ha världen färdig och inte tror att jag duger annars. I det stora hela är jag betydligt klokare än så idag, men det händer att jag ibland kommer åt dendär knappen för prestation och osund envishet. Det handlar också om, precis som ni säger, att upprätthålla kontakten med det innersta inre för då går det inte lika lätt fel. Just det är ju hur tydligt som helst när man haft en längre tids paus i yogan, då det känns som att man nästan håller på att tappa bort sig själv. Sen handlar det ju inte alltid om att yoga med kroppen, utan det handlar ju minst lika mycket om att ägna sig åt yoga i andra former. Gå på den åttafaldiga vägen.

Jag reflekterar också över det positiva, för min del, i att hålla fast vid ett system och anamma det fullt ut. Egentligen överraskar den slutsatsen mej något, eftersom jag fram till nu har varit väldigt hattifnattig i min yoga och inte känt att det varit rätt någonstans, inte fullt ut. Nu när KY lade sig som en mjuk filt (bokstavligen) på min yogamatta så förändrades detdär. Jag njuter av att veta vad jag ska göra, när jag ska göra och hur jag ska göra. Det finns väldigt lite aber kring själva utövandet, en skön känsla av lättnad och surrender:het bara. Däremot verkar jag ju få fajtas lite mer kring de rekommendationer, som omringar KY. Så ska det få vara, också, bara jag inte gräver ner mej för mycket och tar det mer allvarligt än vad det är. Då får jag helt enkelt bara spy ur mej lite galla här och så får ni fösa in mej på rätt spår igen.

Utan att gå händelserna i förväg så börjar jag ändå skönja en bild av hur jag tror KY kommer utvecklas för mej. På vilket sätt yogan kommer etablera sig i just mitt liv. Det finns alltid parametrar som är mer eller mindre orubbliga i ens liv och utgående från det skapas ju ens verklighet. Litegrann känns det som att jag ska ligga lågt, vänta in och låta bero. Det är som att det strömmar där någonstans djupt under mej och att jag bara ska vänta tills dendär strömmen blir stark nog och tar mej med. När jag tänker så blir det väldigt tydligt att jag inte ska haka upp mej på antal dagar och minuter i min yoga. Det handlar ju om helt andra saker. Själaviktiga saker.

ingen überlust precis

2012-01-09T12:56:00.002+02:00

Tristess och tvivel. Lust att kasta in handduken-känsla. Orka yoga. Ja, jag kan lugnt säga att jag är glad över att få åka till Umeå nästa vecka igen. För nu är det tomt i batterierna. Hade jag inte varit så envis och hade jag inte som mål att genomleva dethär no matter what, så hade jag tagit time-out för flera dagar sedan. Bara struntat i yogan och gjort något helt annat istället. Men så är det bara någon dag till så har jag yogat mej igenom min andra 40-dagars kriya för nya lungor och cirkulation. Jag har yogat, the soft way, trots halsont och tristess. Jag har tillåtit mej att utföra rörelserna med minimal inlevelse och under kortare tid än tidsangivelserna i kriyan, men jag har inte haft det minsta dåligt samvete - tvärtom, jag har varit och är otroligt stolt att jag varit där på mattan varje dag.

Sen gör det mej inget att jag inte får ut största möjliga effekt av just denhär kriyan. För det viktigaste för mej är fortfarande kontinuiteten, att hålla ut och få in yogan varje dag. Ta mej förbi alla herrans ursäkter, som mitt sinne spyr ur sig så mycket det bara hinner.

Jag har tänkt många tankar om yoga i allmänhet och om KY i synnerhet. Hur annorlunda KY är gentemot all annan yoga jag gjort och hur jobbigt det var i höstas att byta inriktning och så totalt gå in för allt det nya. Någonstans halvvägs till jul så upplevde jag starkt att KY var infasat i mitt liv, att jag inte behövde anstränga mej så mycket utan yogan var liksom självgående. Sen har det stannat av. Blivit svårare och svårare att övertyga. Jag funderar om det ens är vettigt att det är så uttalat detta med 40 dagar, 90 dagar och så vidare. Ställer det inte lite orimliga krav på oss. Gör det inte att vi i svagare stunder gör vår yoga, trots att vi egentligen borde vila - annars har vi det dåliga samvetet hängande över oss. Jag förstår ju principen, jag gör verkligen det, och jag har redan fått känna av hur det är att hålla ut och ta sig förbi onödigt ego-pladder. Segerns sötma.

Men ibland kommer det dagar då det faktiskt skiter sig. Rent ut sagt. Då yogan inte ryms in av olika orsaker, resor, åtaganden, kamp mot klockan, värdsliga ting och allt möjligt annat - då det inte går att få in yogan, utan att det blir en ansträngning som inte är av denna världen. Då säger min inre guru att det är bättre att vila och dessutom vila i det beslutet. Men inom KY så finns det en stränghet, som jag kommer fortsätta småirritera mej på tills jag blivit överbevisad. För om jag avbryter en 40 dagars-utmaning (om vi ska kalla det så) och pausar en dag, så får man snällt börja om från dag ett - annars blir andemeningen inte den rätta och effekten inte den ultimata. Jag vet inte, idag, om det bara är mitt sinne och mitt uppblåsta ego, som fortsättningsvis har brus på linjen eller om det faktiskt finns ett utrymme för sund skepsis här?! För jag kan inte, idag, förstå vad det kan göra för skillnad ifall jag har en vilodag mitt uppe i en 40-dagars. Jag kan inte begripa hur den ynka dagen skulle nollställa mitt system så totalt och göra att all (eller till stor del) effekt uteblir. Tids nog kommer dethär att klarna, det vet jag ju, men när det är dystert på yogamattan så har de kritiska tankarna en tendens att blåsas upp.

Fredag är min 40:nde dag för denhär gången och på lördag har jag prickat in en vilodag. Den första på långt över två månader. Because I'm worth it.
...då ska ni se att jag får världens überlust att yoga!

ta hand om dej!

2012-01-03T18:43:00.000+02:00

Att vila är min medicin. Jag tror nämligen inte på att låtsas vara starkare än man är, varken för sin egen eller någon annans skull. För mej är det självklart att stanna hemma om jag är krasslig och sjuk. För alltför många är det inte lika självklart, utan istället sväljer man ett par värktabletter, biter ihop och åker till jobbet av olika anledningar. Ignorerar vilan. I slutändan är det jag, som vilade, som oftast är snabbare tillbaka & fit for fight på jobb igen. Inte den som körde för fullt och fick följdsjukdomar sedan. För mej är det enkel matematik. Ändå är mitt val ofta det skämmigare. Tyvärr. För man ska helst inte vara svag och man ska helst orka lite till. Det är så dumt tycker jag.

Sen finns det förstås alltid en gråzon. Att man sjukanmäler sig för ingenting och så vidare, men det är inte det mina tankar kretsar kring just nu. Utan just avsaknaden av sunt förnuft. Inför sig själv och sitt välmående. Det är aldrig rätt tillfälle när sjukdomen slår till, men likväl har vi ett obändligt behov av att spjärna emot. Istället tänker jag att det är läge att se vilan som en extra bonus. Ungefär som att satsa på djupandning medan man ändå sitter och väntar i bilen vid rödljuset. Lika bra att gilla läget. Lika bra att inse att världen fortsatte rotera kring sin axel, trots att en del inte blev gjort på jobbet medan man själv låg hemma och lät febern hitta sin väg ut i lugn och ro.

En liten fundering, såhär dagen efter min vila. En vila som gjorde gott och gjorde att jag kunde jobba idag. Bredvid mej står muggen med varmt vatten med lite honung i, som en sista påminnelse om att jag behöver fortsätta ta hand om min hals och mej själv. För då jobbar jag bättre. Inte ett dugg skämmigt.

mellandag

2012-01-02T20:09:00.001+02:00

Idag har jag skrotat runt hemma. Fick börja året med att sjukanmäla mej. Vi hade rejäl förkylning in da house redan innan jul, men jag klarade mej undan. Då. Igår fick jag ont i halsen och kände mej ungefär lika pigg, som en barrande gran... Idag tog det flera timmar innan jag fick något som liknade ljud ur mej. Lika bra att bädda ner sig då. Nu är jag rätt okej, efter vila i multum och otaliga muggar med varm saft, honung och Finrexin. Har piggnat till mellan öronen också och känner att två dagar här i soffan räcker, så imorron laddar jag om och går till jobbet.

Så kan man också börja året. Lite antiklimax sådär. Fast det blev ju ett nytt år ändå och i lördags var jag mest bara lite hängig och vi hade hur trevligt som helst på vår lilla bjudning, skönt avslappnat med vänner. Egentligen har jag nog inte riktigt hunnit med, har inte ens köpt någon ny kalender. Inte har jag heller tagit mej tid med det visionboard, som jag tänkt göra. Å andra sidan känns det som att jag just nu inte kan formulera, affirmera och visualisera särskilt mycket. Jag är gärna precis där jag är och tänker att mina önskningar och drömmar behöver få lite tid på sig att utformas. 2011 var ett så bra år och så mycket jag längtat efter slog in, jag är nog lite överväldigad ännu.

mitt år

2011-12-28T22:26:00.001+02:00

Vi tillbringade jul&nyår i Thailand. En dröm och en resa vi länge grunnat på och som verkligen blev så härlig som vi önskat. Det kändes som att jag hade kunnat stanna hur länge som helst och ville verkligen inte lämna värmen och solen. För varje gång jag får resa till varmare breddgrader blir jag mer och mer övertygad om att det var där jag levde mitt förra liv - det är som att komma hem.


Tillbaka hemma i kölden fortsatte jag mitt kall som yogalärare på heltid. En utmaning, som jag åtog mej förra hösten och som gav mej chansen att göra det jag brinner allra mest för - att förmedla yoga. Det var den tuffaste, härligaste, jobbigaste, mysigaste, mest lärorika och insiktsfulla vinter jag varit med om! Så många bitar föll på plats och så mycket blev självklart. Inte minst att yogan är något av det ärligaste som finns, den är ett fantastiskt skyddsnät, men också ett förstoringsglas som förtydligar det man kanske inte alla gånger vill se. Det krävdes en del rannsakan innan jag kunde erkänna att just nu är inte tid att ägna all min tid åt yogan, eller, det är inte ännu dags att vara lärare på heltid. I februari får jag en oerhörd lust att meditera. Det bara ramlar över mej en lördagkväll.Väldigt konkret. Och jag hörsammar med en gång, tacksam att min längtan efter lugn&ro äntligen kommer av sig självt och att behovet är otroligt starkt. Samtidigt börjar jag ana en annan längtan - efter en yoga, som till en början pratar med en försiktig, viskande röst. Till först vet jag inte vad det är fråga om, utan fortsätter med min Vinyasa, min Hatha, min Yin... jämsides med meditationen, som börjar prata med en allt tydligare röst. Jag lyssnar.


På yogacentret, där jag jobbar, gästas vi av inspierarande lärare. Ashtanga Vinyasa, Prana Flow, Yogabeats och Yoga för kvinnor. Bland annat. Jag åker ingenstans i yogans tecken på hela våren utan får allt serverat i hemknutarna, ändå är det något som saknas mej. Jag är trött och känner hur inspirationen tryter. Så läser jag boken Yoga for Real Life och det är som att äntligen hitta rätt nyckel. Mitt hjärta jublar. Vårvintern går åt till att utforska, läsa mer, pröva, hitta vidare och att landa i en väldigt djup förälskelse! När jag sedan avslutar kurserna på yogacentret är det som att ta av sig förklädet och pusta ut. Jag är stolt och glad att jag tog mej igenom vintern, att jag hade ynnesten att få jobba med underbara yogis och att shalan blev en tillflyktsort och ett glädjerum. Men jag är också lättad och bergsäker på att jag inte återvänder förrän jag verkligen känner att jag hittat mej själv i yogan.

Så börjar Den Tunga Sommaren, då jag jobbar långa dagar på plantskolan. Jag njuter av möjligheten att för första gången i mitt liv få jobba utomhus och lyckas dessutom pricka in den soligaste och varmaste sommaren på länge. Fast arbetet är stressigt och det enda jag orkar utöver det är att yoga. Kundaliniyoga. Kriyas som håller mej flytande och fyller på energidepåerna.

Mot slutet av sommaren får jag äntligen semester och åker med finaste yoginiväninnan till Yogafestivalen på Ängsbacka. En omvälvande upplevelse, som faktiskt förändrade mitt liv. Där & då genomgick jag ett skifte, en förändring. Jag tumlade om i mitt inre och släppte taget om så mycket bråte! Jag sjöng, jag yogade, jag skrattade och jag var mej själv alltigenom och överallt. Fick vänner för livet. Vaknade upp. Lystes upp. Lyste upp. Än idag är jag där - när jag sluter ögonen.

Och så fick jag och Annika äntligen träffas ♥

Sensommaren och hösten var långa och varma. Jag fortsätter utforska Kundaliniyogan och känner att jag äntligen är medveten om nuet. Mitt motto sedan många år "här&nu" känns för första gången på riktigt. Jag inser också att sen jag började meditera medvetet i februari så har jag genomgått en metamorfos. Ingenting är som förut, men allt är ändå sig likt. Jag tar saker mer för vad de är. Jag strävar efter att inte vara mina känslor. Jag tillåter mej att bara vara och märker att det duger mer än väl. Jag skrattar och jag sjunger.

Jag bestämmer mej.
Jag blir antagen till en 2-årig lärarutbildning i Kundaliniyoga i Umeå.

Höstarnas höst. Jag känner dofter. Jag ser små blommor i dikeskanten. Jag orkar. Jag går tillbaka till jobbet bland böckerna och jag är nöjd med det. Jag klär av mej yogalärarrollen och har bara en enda grupp, som jag undervisar i. Eller, jag känner att det är viktigt för mej att tänka att jag förmedlar yoga - inte att jag bokstavligen lär ut. I mitt hjärta är det milsvid skillnad.

I slutet av augusti åker jag till Umeå för första gången och kommer hem med en övertygelse starkare än någonting annat. Ändå är det inte det allra enklaste att börja leva Kundaliniyoga, då hela mitt system -min kropp, mitt sinne och mina energier- spjärnar emot och protesterar högljutt när dörrar öppnas, kanaler rensas ur och hjärtat värms upp. Jag börjar en utbildning i mej själv, en personlig inre resa. Något stort har fått sin början.

Vintern kommer aldrig riktigt igång, men det gör min yoga och när jag småningom känner att jag börjat landa och Kundaliniyoga verkligen infasats i mitt liv så börjar året vara till ända. Ett år som betytt förändring på alla plan. Högt och lågt. Inuti och omkring. Jag har gått från frågetecken till utropstecken. Ett flöde av insikter och bönesvar. Djupa andetag.

Strävan. Förändring.
Tufft. Kämpigt. Med långa uppförsbackar.
Närvaro. Tacksamhet och envishet.
Nedförsbacke och skön medvind.
Ett år. 365 dagar. De mest medvetna hittills i mitt liv.

Sat Nam.

Mina egna foton

det märks!

2011-12-26T18:55:00.002+02:00

Så mojnar det. På flera sätt. Helgen mynnar ut i vardag och stormen har dragit förbi. En lugn helg, men har ändå känt att mina andetag inte riktigt nått ända ner. Det blir så för mej när jag känner att något är lite utanför mina ramar, när omständigheter och omkringligheter gör att en del måsten kommer i vägen. Jag är ingen traditionsmänniska, eller jo, någonstans är jag det nog, men inte när det kommer till traditioner som jag varken helhjärtat förstår eller som rimmar illa med min egen filosofi. Julen är en sådan tidpunkt. Ändå har det varit en bra helg med familjen nära, med skratt, choklad och promenader i halkan och blåsten.

I eftermiddags hittade jag trots allt längre ner i andetaget och lättnaden. På yogamattan, såklart. Känner att något har berört och något har rörts om i meditationen, den som jag imorron har gjort i 40 dagar. Min första 40-dagars sadhana! Jag har inte alltid varit så närvarande i den, inte alltid gjort den fullt ut, men jag har satt ner rumpan varje dag och andats genom endera näsborren i olika varianter, jag har eldandats, jag har jobbat med det djupa, yogiska andetaget och jag har chantat Sat Nam i flera minuter. De senaste dagarna har jag känt ett djupt lugn när det blivit dags för meditationen, oavsett hur jag känt tidigare under dagen eller medan jag gjort min kriya. Och jag tänker att om det är någon som behöver få konkreta bevis på att något fungerar och att en del saker behöver få tid på sig för att ha effekt - så är det jag. Mitt korta tålamod och rastlöshet sätter ofta käppar i hjulet, trots att jag vet att något är bra för mej och att jag behöver hålla ut. Jag märkte ungefär halvvägs in i sadhanan ett behov av att fortsätta, jag kunde inte tänka mej att lägga av eller pausa. Det var självklart att gå hela vägen, inte minst för att se vad som fanns där i slutet. Och nu är jag där. Med bara imorgon kvar. Då ska jag sitta en liten stund extra och bara smaka på segerns sötma. Njuta av att ha övervunnit en massa motstånd och undanflykter.

Riktigt bra känns också tanken att denhär uthålligheten småningom kommer breda ut sig från yogamattan. Hur det mer kommer handla om att yogan inverkar mer på livet, än vad livet inverkar på yogan. En bitterljuv strävan, som inte alla dagar är så självklar och enkel.

Det sägs något i stil med att det tar
40 dagar för att bryta en vana
90 dagar för att den nya vanan ska ta form och vara nyskapande
120 dagar för att den ska vara mer manifesterad och för att omgivningen ska märka den

Så när jag ser tillbaka så är det exakt fyra månader sedan jag var första gången i Umeå och på allvar gick in för KY, det är tre månader sedan jag insåg att jag inget har att förlora på att göra KY fullt ut och att jag inte behöver vara rädd för att släppa taget om det gamla i min yoga och det är nu 40 dagar sedan jag påbörjade min första kompletta sadhana. Alltså alldeles lagom till nyår sluts ringen och jag kan absolut se att KY manifesterat sig i mitt liv och att det också syns - för tom. min svärmor påpekade i helgen att jag är så glad numera. Sat Nam, amen och tack.

god jul min vän

2011-12-22T13:08:00.001+02:00

Imorse kände jag det. När jag cyklade till jobbet. Detdär fridfulla och tysta. Bara cykeldäckens knisper när de plöjde genom frusna snöflingor. Kanske är det också det rofyllda i att jobba ensam idag, då jag bestämmer takten alldeles själv och har kunder som önskar 'god jul'. Därhemma väntar vår luggslitna plastgran (allergi sätter stopp för den äkta varan), som vi ska gömma under glitter och tingeltangel ikväll. Några doftljus tänder jag nog också och öppnar burken med dedär köpta pepparkakorna, som smakar hembakta. Någon timme på jobbet imorron ännu och så är min lilla värld redo för julen.

Så. I all enkelhet och varken mer eller mindre önskar jag att det också i din värld är julfrid nu. Att du får umgås med dem du håller allra mest av. Att du får njuta och vila. Och skratta!

O n g N a m o G u r u D e v N a m o

Framgooglade och "Picasa:de" bilder

kära dagbok

2011-12-21T10:45:00.000+02:00

Jag för yogadagbok varje dag sedan i höstas, det är en viktig del av yogalärarutbildningen. Jag tycker inte det är sådär jätteintressant och upplever det ofta som ett nödvändigt ont. Har aldrig varit någon dagboksskrivare överlag, det tar tid och jag har svårt att reflektera på dagsbasis vad som hänt och hur jag reagerat på saker. Sen har jag inga problem med att se tillbaka över längre tid och dra slutsatser av det, som här i bloggen, där jag fritt kan fundera kring det som händer i min yoga och hur det känns under vissa perioder. I dagboken blir det ofta bara korta rader och inte särskilt mångfasetterat.

Hursomhelst. Jag kom bara på mej själv imorse med att skriva att det inte var så självklart att kliva upp och ställa mej på mattan. Att jag faktiskt seriöst övervägde att strunta i yogan och istället försöka få den gjord senare idag, fullständigt medveten om att det aldrig kommer lyckas - så det var lika bra att masa sig upp ur lakanen. Jag konstaterar dethär med pikuliten (Annikas favoritfinlandism!) oro, eftersom det varit så i några dagar nu. En svacka. Inspirationslöst och andefattigt. Tvivel och undringar om det bara är jag som gör min yoga utan några högre existentiella upplevelser och uppenbarelser?! Jag tappar fokus och tänker biljoner tankefragment istället. Jag fuskar och drar ner på antalet minuter i kriyan. Jag tar mej igenom, that's all.

Och jag vet ju att det är okej. Jag är sannerligen inte den enda som tycker det är tråkigt och trögt ibland.

Å andra sidan är jag fast besluten att ta mej igenom 40 dagar och har ingen anledning att pruta på det. Det är därför jag stiger upp till slut, ändå. Fast jag låter dendär lilla oron vara kvar bakom örat, som en påminnelse om att jag behöver uppmuntra mej själv och söka inspiration utifrån ifall det blir riktigt kämpigt. Jag är ledig hela nästa vecka och min föresats är att ge mej själv yogaglädje och utrymme. För det är nog också det -mörkret och tröttheten- som gör sitt till, samt det faktum att jag får träffa mina gelikar i Umeå först i slutet av januari. Då har det gått tre månader sedan sist och det känns. Det känns inte minst i den lilla ynkliga ensamheten, som har en förmåga att krypa fram när man är lite svagare och är rätt ensam i sin träning. Ändå vill jag inte vara någon annanstans. Ungefär så lyder min dagbok idag.

en snurrig morgon

2011-12-20T10:39:00.003+02:00

Smådarrig och yr när jag vaknade imorse. Lade mej lite småhungrig igår och hade kanske inte världens högsta blodtryck när jag steg upp. Eller så är jag allmänt lite mer snurrig idag?! Insåg med en gång att jag inte kommer kunna yoga fullt ut, men att jag ändå ville göra min sadhana. Då är läge att modifiera och experimentera. Faktum är ju att man ofta säger att KY kan man göra nästintill liggande eller åtminstone till stor del sittande på stol, så jag yogade enligt den devisen idag. Stod inte upp i armsvingningarna och inte i framåtböjarna heller, utan satt på mina hälar och jobbade så att säga halvvägs. Förutom "hela havet gungar" när jag lade mej ner för de korta vilopauserna, så gick det hur bra som helst. Nu kanske jag behöver klargöra att jag absolut inte skulle yoga ifall jag verkligen kände mej sjuk, men det gjorde jag inte. Efter frukostgröten och temuggen var jag mej själv igen - och tackade min kropp lite extra för att den stod ut med mej!

Så jag laddar lite extra med både choklad och ett tänt ljus bredvid mej på jobbet idag. Bara för att.

renare och stabilare

2011-12-19T17:25:00.000+02:00

Jag deltar i ett samtal lite halvhjärtat när någon säger "Ja, hon har tack och lov blivit mjukare med åren." Det är sagt sådär med lite snörp på munnen och jag reagerar med tusen och en tanke. Nu var det inte mej man talade om, men det hade kunnat vara... Så jag ägnade några stunder åt att fundera hur det är att vara jag idag och hur det är att för andra att möta mej idag - kanske särskilt dem, som känt mej i många år och inte riktigt vet var de har mej idag.

För jag har förändrats.

Det märkliga är att det är som att kriga mot sig själv. Det finns så många invanda mönster i mej, så mycket gammalt som ligger kvar av tradition och jobbiga ovanor som hänger kvar. Jag blir påmind varje dag om sådant jag inte längre riktigt vill kännas vid. Samtidigt är jag på det klara med att alla sidor av mej behöver få plats, för det handlar inte om att skala bort allt Liv jag hittills levat. Det svåra ligger i att fortsätta vara 'jag' i alla lägen och vara ärlig även när det är tungrott. Stå upp för mina nya värderingar och inte vara rädd för att sticka ut.

Vi går ju från de hårda värderingarnas tid mot de mjukare och det känns som att jag förs med i samma flodfåra, utan att knappt behöva simma för egen maskin. Det har blivit lättare att stå emot omgivningens tryck och det är inte längre så märkvärdigt att kliva av ekorrhjulet. Jag känner att jag inte behöver förklara så oändligt mycket längre. Fast visst kommer det situationer då jag hellre backar och är tyst, då jag känner mej för bräcklig och nyfödd för att kunna och våga stå upp. Det kommer också stunder då jag fortsätter prata skit, fast jag vet av hela mitt hjärta att det är fel och att det bara dränerar och förstör. Det finns dagar då jag suckande försöker förklara åt någon att jag inte längre tycker&tänker så mycket, att det faktiskt går att stå lite utanför. Att det faktiskt är okej att inte alltid vilja vara i hetluften. Att man faktiskt kan ändra sig.

För man kan ändra sig.

Jag bär på en ödmjukhet och medkänslighet, som jag inte blivit varse tidigare. Jag har en vilja att älska, snarare än att bli älskad. Jag har konkret upplevt resultatet av kärleksmeditation, då jag aktivt önskat lycka&kärlek åt den jag allra minst vill - bara för att jag vet att det hjälper. Det hjälper mej att konfrontera och hantera relationen mellan den personen och mej. Det är som att säga förlåt med finess.

Sen kanske dethär inte syns varje dag. För det är svårt, som sagt, att bearbeta sådant, som länge hängt kvar. Det handlar inte bara om mina egna mönster, utan också mönster hos andra. Min familj, min släkt, mina vänner och alla de andra 'mina' i mitt liv. Vi har en karta på hur vi vanligen förhåller oss till var och en i vår omgivning, när sen en del vägar dras om eller nya byggs... då är det inte längre lika lätt att navigera. Ungefär där är jag nu. Läser in mej på nya kartor.

Så absolut har jag blivit mjukare med åren. Inte ett erkännande jag hade velat veta om för något år tillbaka, då jag helst fanns kvar i det trygga, lite trumpna och ganska tålamodslösa. Nu kan jag rätt villigt erkänna att jag njuter av att gråta för till synes ingenting och att jag faktiskt vill hjälpa med något litet, om det så är att betala in en liten skruttsumma till Plan istället för att skicka julkort eller köpa ännu mera choklad jag egentligen inte behöver. Jag är inte heller längre så rädd för andra människor, för deras liv och sorger, utan vågar närma mej och säga att jag "tänker på dej". Inte heller räds jag att ge en klapp på axeln eller en oväntad kram, för dendär beröringen - den har vi alltför lite av idag.

Men visst. Jag är fortfarande tafflig i mångt och mycket. Jag är urkass på att höra av mej och tycker inte om att prata i telefon. Jag drar mej ofta undan och vill vara för mej själv. Jag säger saker, som jag absolut borde ha svalt ner istället. Jag irriterar mej på småsaker och är inte sen att påpeka det. Som om mitt system fortsätter följa de gamla banorna och inte vill anamma mitt hjärta, som blivit betydligt mer högljutt. Hursomhelst. Det är som att något ändå har blivit renare och stabilare. Det finns utrymme för att bli rörd och berörd. Och det finns utrymme för 'förlåt'.

jag skriver snart

2011-12-18T19:56:00.000+02:00

Jag vill skriva om förändring och om hur jag emellanåt inte känner igen mej själv längre, eller, att jag kanske äntligen börjat förnimma allt detdär jag trängt undan i så många år. Men jag har inte riktigt orden ännu. Så jag gör ett nytt försök imorron. Sat Nam.

katerina ❤

2011-12-15T15:03:00.002+02:00

Jag vet. Jag är självutnämnd ambassadör för En Laidback Jul. Det är ett rätt ensamt kall emellanåt, men ibland får jag sällskap här uppe på barrikaderna. Senast var det Katerina Janouch, som förgyllde tillvaron. Jag saxar frimodigt ur Tara 16/2011.

Klicka för större bilder

Inscannat på eget bevåg ur Tara 16/2011

yogaboksnörden

2011-12-15T10:53:00.000+02:00

Böcker. En av mina största förälskelser i livet. Fast jag är ingen samlare, utan köper bara sådana som jag verkligen vill ha eller så väljer jag pocket, som jag sedan ger vidare eller säljer på loppis. Hursomhelst. Jag jobbar ju också med böcker, plastar dem, lånar ut dem och hyllar dem. Varje dag. En fördel i tjänsten är att jag har tillgång till tidig förhandsinformation om kommande bokutgivningar och i dagarna landade bokbibeln på mitt arbetsbord. Såklart är jag alltid extra nyfiken på vad som ska ges ut i yogavärlden och det finns två stycken, som jag kommer vänta särskilt på i vår (bägge utkommer i april). Jag tror att flera av er också kommer göra det.

Mitt liv i 23 yogaställningar

Claire Dederer: "Jag hade många förutfattade meningar om yoga. Trots dessa (slarvigt underbyggda men starka reservationer min specialitet) hade jag i åratal misstänkt att jag förmodligen borde börja med yoga. Yoga verkade vara precis det jag önskade mig: något som kunde lugna mig. Det verkade också vara precis det jag inte önskade mig: något som gjorde att alla kunde se vilket bedrövligt tillstånd jag befann mig i, kunde se mina skakningar, min ängslan och min oro. Som alla andra blev jag skräckslagen av tanken på ett rum fullt av människor som var duktiga på att göra övningarna. Jag tänkte att en video skulle vara den bästa ingången; kanske skulle jag kunna tillgodogöra mig det jag behövde utan all den förbaskade förnedringen.

Mitt liv i 23 yogaställningar är ingen vanlig yogabok. Claire Dederers självbiografi berättelse är en resa genom några år av utveckling och självrannsakan, om familjeliv med dess vågor och dalar och om konsten att hålla liv i en lång relation. Samtidigt tittar hon tillbaka på sin egen barndom och förundras över sina föräldrars snåriga, oavslutade äktenskap. Reflektioner kring hur man är den bästa mamman, den mest ambitiösa föräldern som presterar den rätta sortens ekologiska mellanmål följs av resonemang om livet, kärleken och asanas."

Migränyoga

"Per Söder bestämde sig för 10 år sedan att göra någonting åt sin svåra migrän, efter fyra decennier som präglats av återkommande anfall. Eftersom mediciner inte hjälpte vände han sig till en yogalärare och sattes på ett yogaprogram för att hantera huvudvärken. Efter ett knappt år av daglig yoga hade Per tagit kommandot över huvudvärken och sitt liv. Idag gör han yoga under 20 minuter varje dag och lever fri från migränsmärtor"

Bilder från NoK och Lind & co,

citat från Adlibris och bokpresentationen i Svensk Bokhandel

glömska, cirkulation och deodorant

2011-12-13T17:02:00.003+02:00

Tyckte väl att jag hade så mycket tid över igårmorse när jag sagt mina tre Sat Nam och klivit av yogamattan. Sen insåg jag att jag hoppat över en del av kriyan. Helt enkelt bara glömde ett moment. Det var ett ögonblick då jag nästan såg mej hastigt omkring och hoppades att ingen hade sett mej... Och hur knäppt den än låter så gick jag omkring och funderade på detdär. Inpräntad som jag är på att man inte ska ändra en kriya, sätta till eller ta bort något. Naturligtvis vet jag att det inte är så att jag kommer explodera i vilket ögonblick som helst, men de facto var jag lite disträ hela dagen.

Idag såg jag till att inte glömma något. Fick dessutom återigen uppleva hur en "piggkick" lade igång mitt system precis efter att jag avslutat yogan. Det är nytt för denhär kriyan, hur jag liksom vaknar till och sätter i en högre växel. Så är det ju en kriya för cirkulationen i kroppen också. Tycker att jag inte är så frusen om händer och fötter heller. Sover bra gör jag också, fast det är jag lite försiktig med att prata högt om. Min sömn är helig och jag vill ogärna att den rubbas. Dedär åren då jag inte mådde så bra, då sov jag knappt. Vaknade av minsta lilla ljud och kunde inte somna om, eftersom tankarna drog iväg med mej och mitt blodtryck. Så jag tassar lite på tå med min sömn, tänker snälla tankar om den och låter den vara i fred så gott det går.

Något jag också upplever nu är min svett. Jag har alltid varit "svettmedveten", om man nu kan säga så, och varit lite nipprig med svettlukt i alla former. Jag uppmärksammades kring dethär med svett av en av mina första yogalärare, som nämnde att svettlukten ofta förändras när man börjar yoga. Jag upplevde det tydligt själv och blev nästan rädd för mej själv, innan det gick över och jag kunde känna igen min svett igen. Det har gått några år sedan dess och jag har väl reagerat från och till på förändring, men inget nämnvärt. Förrän nu. Som på beställning då jag började med min nuvarande kriya. Hm. Antagligen rör den om mej på något underfundigt sätt så att jag reagerar med att dofta som värsta brottaren. Kanske är det också så att jag slutligen börjar få ur mej gamla matrester och annat (o)trevligt, som lagrats i kroppen?! Ja, det är sådant jag går och funderar på just nu.

Använder enbart deodorant utan alkohol&aluminium, men tycker ärligt att de inte är lika svettdödande effektiva som de gamla vanliga med massor av alkohol och tungmetaller... Jag har prövat flera olika, men inte ännu hittat min, dessutom är de rätt dyra och det känns lite dumt att tvingas slänga bort en nästan oanvänd produkt bara för att den inte passar ens hud och näsa. Vet att man kan använda sig av en blandning av bikarbonat och potatismjöl, som man duttar i armhålan, vilket jag också prövat, men som jag inte (heller) fattade tycke för. Så kan man ju helt avvänja sig också, men någonstans här tappar jag tålamodet och blir lite matt. Det finns en gräns för hur mycket jag orkar och vill krångla. Naturnära javisst, men det ska ändå vara enkelt, helst fungera och dofta någotsånär okej. Hur ser din svetthistoria ut? och har du hittat en deo som fungerar?

Att sådana funderingar såhär på Luciadagen.

om att inte dras med

2011-12-12T12:01:00.001+02:00

Helgen drog förbi. Med mycket sömn, biobesök, croissanter på burk och lite julklappar. Kommer att jobba till det bittra slutet och skulle aldrig hinna få världen färdig innan jul om jag så ville. Istället ser jag framemot lediga mellandagar. Lite småstök återstår förstås, men bara sånt som är roligt och som jag (och dottern) verkligen vill göra. Tänkte i lördags när jag gick ensam på stan, med mina långsamma steg, att det var riktigt gemytligt. Det var trångt, bökigt och lite småhysteriskt på sina ställen, men det var inget som jag drogs med i. Jag har skrivit om det förut, men det upphör aldrig att fascinera mej. Hur tydlig yogans effekt är. Hur mycket lättare det har blivit att stå stadigt. Och vilken skillnad de djupa andetagen gör. Om det så bara handlar om att få hem några julklappar.

nästan lite magiskt

2011-12-09T12:28:00.001+02:00

Jag tycker om att undervisa i KY. Det är så rent, så färdigt, så sammanhållet, så uttänkt och så fascinerande. Jag upplever inte längre att jag är styrd eller begränsad, utan det finns oändliga möjligheter att göra även den striktaste kriya till min egen. Jag är fri att dela vidare på mitt eget sätt och med mina egna tankar och erfarenheter. Det finns också en helt annan vila i undervisningen nu, än när jag själv var aktiv i supertunga vinyasas och krångliga positioner. Nu är det supertunga och krångliga på ett annat sätt. Fast det kräver absolut att man själv är aktiv i sin egen yoga när man undervisar i KY, jag kan inte tro det skulle fungera överhuvudtaget annars?! Jag kan omöjligt lära ut något, som jag inte själv kan relatera till eller har egen erfarenhet av. Så är det med all yoga, absolut, men när jag ser tillbaka på min egen väg som yogalärare så är det extra tydligt nu. Jag kan inte låtsas att jag vet hur jobbigt det är att svinga armarna i fem minuter, jag kan inte heller uppmuntra i en jobbig position om jag inte med säkerhet vet att den verkligen är genomförbar och framför allt, överlevnadsbar. För när det är som jobbigast i KY, då är det mer än andning och fokus man behöver - det är pepp! Det är keep up, bara en halv minut till! som gäller. Det är också att finnas där, i det tysta, att se och bekräfta. Och glädjas när en elev kommer fram och säger "vet du, jag blev så förbannad på dej sist!" - för då vet jag att det fungerar. Systemet har reagerat. Energikanalerna har rensats. Gammalt har gjort utrymme för nytt. För det var ju inte mej dendär eleven var arg på egentligen, utan jag var ju bara en spegel för det bråte som kom ut ur känslorummet just då. Det är nästan lite magiskt när jag tänker efter.

genvägar ❤

2011-12-08T11:33:00.001+02:00

Sov som sjutton i natt. Kurerade mej med varm dryck och fick skön hårmassage (pilla mej i huvudet och du har en vän för livet!) av dottern igårkväll, medan jag slötittade på Desperate Housewives. Seg som sirap när jag vaknade och trodde aldrig jag skulle kunna yoga, men någon feber hade jag inte och det var ändå inte riktigt lika bedrövligt i kroppen som igår. Väl på mattan tog jag alla genvägar och modifikationer som finns till hands. Inga armsvingningar, utan bara skonsamma axelrullningar. Inga genomsträckta ben, utan rejält böjda knän. Långsamma, djupa andetag istället för eldandning. Hälften av minimumtiden dessutom. Och jag överlevde.

Överlevde så pass bra att för ett par timmar sedan var det som om något kickade igång mej igen. Tänker att det var en fördröjd effekt av yogan. Så nu är jag om än inte jättepigg, så iallafall mindre trög. Axelrullningarna gjorde susen och jag är betydligt mjukare i musklerna nu, fast om någon tar "massagetag" om mina axlar så är risken stor att jag delar ut en rak höger... Pustar ut och hoppas jag med detta sluppit den värsta stormen. Ja, och sen mår jag inte precis sämre av att jag ikväll kommer dela med mej av kriyan till min yogagrupp, ah, de kommer älska den!

glimpse av kriyan härifrån

Ifall du vill se kriyan i sin helhet, så finns den här.

ont det gör ont

2011-12-07T16:43:00.001+02:00

Har haft en förkyld och småfebrig dotter in da house några dagar. Själv har jag svårt att avgöra vad jag känner mej febrig av. Om det är min egen raspiga hals eller den löjligt svåra träningsvärk jag har i axelpartiet av den nya kriyan med otaliga armsvingningar. Baksida ben är inget jag skämtar om precis heller. Antagligen en kombination av dem båda - ser hursomhelst till att hålla mej varm. Känner ändå inte att jag behöver dra täcket över mej, ännu, men lyssnar noggrant på vad kroppen säger. Träningsvärk är övergående, men att yoga när halsen inte är som den ska är alltid lite vanskligt. Eller med feber i kroppen. Det får aldrig bli så många måsten att det inte finns tid att vänta ut en krasslig kropp - allra minst när det kommer till yoga.

inget mer just nu

2011-12-05T13:12:00.001+02:00

Igårmorse blev det hastigt bestämt att vi åker på en dagsutflykt i shoppingens tecken. Mest bara för att komma ut lite och jag såg framemot att bunkra upp med tvättmedel, strumpor och annat nödvändigt... medan alla andra i världen var ute efter julklappar... Själaglad att jag är så stadigt förankrad i min andning att varken de vassa armbågarna, de tunga shoppingvagnarna, som kördes på en i ett, eller de milslånga kassaköerna fick mej ur balans. Glad också att det inte var jag som skulle betala alla spelkonsoler, sodastreamers och telefoner som gled fram på kassabandet. Nu är jag ju inte riktigt som alla andra, men är det faktiskt nödvändigt med så hiskeligt dyra julklappar och så många?! En galen värld. Helt klart.

Följaktligen hann jag aldrig med min sadhana innan vi åkte igår, utan jag fick snällt sätta ner rumpan först vid halv tio på kvällen. Det gick det också. Riktigt bra. Fast jag hoppade över själva kriyan och satsade på mina två dagliga meditationer istället. Jag har ju inte hållit fast vid "läxkriyan", så 40-dagars grejen var ändå spolierad, flera gånger om. Istället har det varit meditationen som jag hållit fast vid no matter what, och fortsätter så. Fast nu idag gör jag ett nytt försök då jag påbörjar den andra kriyan, som hör till utbildningen. Ser det som en nystart. Ett nytt försök till 40-dagars. Få se då. Temat är fortsättningsvis andning och cirkulation. Lungor och energi.

Adväntan (!) fortsätter. Sadhanan likaså. Det vilar ett Sat Nam över hela tillvaron och jag värmer mej i det. Jag behöver inget mer just nu.

oh happy day

2011-12-02T19:14:00.001+02:00

Så otroligt fin är den - meditationen jag skrev om igår. Mantrat och rytmen är pur glädje. Och att sitta i den inledande delen med händerna sträckta upp mot taket, ja, det stabiliserar och grundar mej på ett svårförklarat sätt. Om det är vetskapen att jag hyllar det kvinnliga, eller om det helt enkelt är en meditation som går rakt in i hjärtat på mej... det vet jag inte, men den plockar fram något fnittrigt och glatt i mej.

Ungefär lika glad blir jag över Kundalinivideon nedan med Gurmukh Kaur Khalsa. Den dök bara upp när jag letade annat. Livsbejakande minuter, som fångar mycket av det jag tycker är så fantastiskt, galet, fängslande, roande, konstigt och alldeles, alldeles... underbart med KY!

Och ja. Jag känner det vänder lite försiktigt. Från trött till lite mer pirr i magen. Trots att jag haft lite tyngre på jobb, trots att jag inte riktigt fått grepp om min yoga de senaste dagarna, trots både det ena & det andra... fast kanske just därför?! Kanske för att jag fått vara ledig idag och haft tid till både yoga (med extra allt), tvätt, plock och sojafärsbiffar - och en mysig fika på stan med dottern. Oh happy day, en riktig bonusdag.

sadhana för december

2011-12-01T22:28:00.001+02:00

Ifall du vill införa en gnutta KY i ditt liv nu i december, så rekommenderar jag varmt att följa Spirit Voyages 40-dagars sadhana Honoring the Divine Feminine. En alldeles ljuvlig meditation, som jag gjort för första gången nu ikväll. Idag är dag 1 och jag hoppas på att hinna göra den, om nu inte varje dag, så iallfall så ofta som möjligt under dessa fyrtio dagar. Jag förälskade mej direkt i mantrat och det var något i just denhär tolkningen som fick hela mej i rörelse och berörelse!

Bhand jammee-ai Bhand nimmee-ai Bhand mangad vee-aahu. Bhandahu hovai dostee Bhandahu chalai raahu. Bhand mu-aa Bhand bhaalee-ai Bhand hovai banDhaan. So ki-o mandaa aakhee-ai jit jameh raajann. Bhandahu hee Bhand oopjai Bhandai baajh na ko-ay. Naanak bhandai baahraa ayko sachaa so-ay. Jit mukh sadaa salaahee-ai bhaagaa ratee chaar. Naanak tay mukh oojlay tit sachai darbaar.
Sat Nam

peace&love&svett

2011-11-30T17:24:00.001+02:00

Jag har två lediga förmiddagar denhär veckan och har fått sova lite längre. Tacka gudarna för det. Nu är verkligen läge att rå om sig själv, istället för att köra i 110 och få betala för det sedan. Det är mörkt nästan dygnet runt och vi behöver påminna oss om att det är sparlåga som gäller, vi kan omöjligt orka lika mycket som vi gör under årets ljusare delar. Fast vi tror ju det... och tror att världen går under ifall inte julgardinerna hänger där de ska, på exakt rätt datum och med exakt rätt antal veck. Förlåt min ironi, men det är sorgligt med all hysteri. Själv kan jag knappt stava till julgardin, däremot har jag inga problem att bokstavera pepparkaka och glögg - och tänder man aldrig något mer än mysbelysning så ser man inte eventuell skit i hörnen.

Gräver ner mej i soffan med både böcker och tv-serier. Men också rörelse. För jag har märkt att min kropp vill mer än vad KY ger just nu, där min nuvarande kriya är särskilt stillasittande. Så jag har faktiskt rotat fram en gammal träningsdvd med Blossom Tainton Lindquist, som jag och dottern flamsat oss igenom. För som vi skrattar! Är det inte våra tår som slår ihop så vi båda nästan dör av rädsla för att de gått av, så är det nån av oss som viftar armarna åt fel håll... ja, det är nog en syn för ögat när vi håller på. Men skönt att svettas, skönt att få träningsvärk, skönt att skratta och skönt att fåna loss med dottern. Peace&Love&Svett.

this is the way

2011-11-27T20:27:00.001+02:00

Dragit mej undan och kurat ihop. Ja, så har min helg varit. Fast på ett bra sätt. Har behövt få vara i min lilla puppa, tänka efter och begrunda. Komma ikapp och hinna tänka mina tankar till slut. För jag har blivit så mycket långsammare. Det som tidigare gick i en handvändning, tar mer tid nu och jag klarar inte av att hasta eller trycka på. Vill inte heller. Njuter faktiskt av att vara lite sköldpadda. Förundras tillika, för dethär är så olikt mej. Eller är det kanske såhär jag är - och alltid har varit? innerst inne?

Sade idag åt kära vänninan att jag nog inte förstått förrän nu vilken stor process, som satts igång i höst. Hur mycket tid och kraft den faktiskt tar. För trots mina föreställningar och förberedelser, så kunde jag inte ana att yogalärarutbildningen skulle bli en sådan kickstart och så starkt påverka hela mitt liv. För det gör den. Utmaningar och förändringar, som bosatt sig i min vardag, som ställer om mina klockor, rubbar mina cirklar och vänder mina tröjor bakfram. Jag älskar det! på detdär outgrundliga hatkärlek:iga sättet. För det omskapar mitt liv och föser mej framåt i en riktning jag bara kunnat drömma om förut.

Kompassnålen har slutat irra.

Men jag behöver tid att vänja mej vid lugnet. För det är så olikt den jag förut var.

"This is the way
This is the way I wanna live
I'm going through changes...
This is the way I wanna live"
amen & tack Martin Eriksson

det som faktiskt lyser

2011-11-24T10:12:00.001+02:00

Det är inte så att jag jublande hoppar jämfota, men det gnistrar till så smått i yogatillvaron. Inte minst när jag tänker att jag faktiskt sätter mej på min matta, varje morgon, och tar mej igenom min kriya, min meditation, min utmaning och mitt kall. Ja, jag är trött och stel, men samtidigt glad och stolt. Det är något alldeles särskilt att koka sin gröt efteråt medan regnet brakar ner över taket, som idag, och mörkret är så kompakt att det knappt går att se sig själv därute. Då blir yogan mitt ljus och det brinner hela dagen. It's enough.

Och jag planerar litegrann för lördagen. Något litet extra för min yoga och för mej själv. Återkopplar till gårdagens Janesh och att vi faktiskt hushåller med en alldeles egen shala inom oss, vart vi än går. Det är inte svårare än så. Jag är inte beroende av input för att klara mej i yogan, inte längre. Det finns en inneboende kraft, som håller min låga brinnande - trots att det inte alla dagar är så tjusigt och Santosha:igt. Däremot är det viktigt, för mej, att skapa små oaser utöver den vardagliga yogan. Det kan vara ett miniretreat för mej själv, på mitt eget sätt, hemma och mitt bland familjen. Ta mej tid att yoga och meditera med omsorg flera timmar. Det blir bara mer och mer betydelsefullt.

Så gläds jag också, faktiskt, litegrann åt att vi går in i advent i helgen. Känner att jag kan ta emot julen på ett helt annat sätt i år än tidigare. Vi tillbringade den i Thailand ifjol och det var alldeles, alldeles underbart! Förutom upplevelsen förde resan och den alternativa julen med sig att jag i år kommer njuta lite extra av limpan, pepparkakorna, julstjärnan i fönstret och att med hjärtat välja ut de få julklappar vi köper. Fortsätta forma julen till en tradition jag kan stå för och glädjas åt, istället för att hänga på det hysteriska och tankelösa.

Visst, det är mörkt och rätt segt, men jag tackar ändå för det som fungerar och det som faktiskt lyser. Yogagnistan.

2011-11-23T10:06:00.001+02:00

janeshvaidya.com

fyrtio dagar

2011-11-21T16:01:00.001+02:00

Trött i ryggen. Sådär förkylningstrött, om det säger er något. Det är ingen skillnad om jag sitter, står eller går så är ryggen obekväm. Annars har jag väldigt sällan ont i ryggen, men ibland kommer såna här skov. Jag inbillar mej att de hänger samman med något förkylningsvirus i kroppen. En dos pms på dethär också och det går lätt att hitta dagar som varit trevligare.

Har nog pms i min yoga också. Tror jag. Det är fortsättningsvist segt, trögt och väldigt mycket jag-vill-inte! Tänker samtidigt att jag inte kan fordra det ska vara lycksaligt jämt, utan på något vrickat vis kan jag vila i dethär. I att jag inte vill. Det gör mej uppfinningsrik dessutom. Jag hittar nya sätt att närma mej yogamattan och jag hittar andra sätt att få min sadhana gjord. I allt detta motstånd är jag fast besluten att göra en del av vår hemläxa i 40 dagar.

Med 40 dagar menas att man faktiskt gör kriyan/meditationen varje dag. Blir det avbrott med en dag, så börjar man om från början. Detta för att verkligen etablera det vi gör i vårt system och för att uppnå största möjliga effekt. Till en början fattade jag inte dethär, utan trodde att man kunde göra lite som man ville, bara man höll sig i stort till antalet givna dagar. Men så är det alltså inte. Jag ska och bör inte byta ut och variera kriyor och meditationer, eller jo, det får jag, men det gör jag på sidan om min (40-dagars) sadhana.

Så jag har en röd tråd. Något som jag håller mej till och gör varje dag nu. Min hemläxa.
Det är tufft, men jag tror att dethär blir ett sätt att tämja min monkeymind och min obändliga lust att alltid vilja något annat än det som är i detta nu. Det fina är ju att på något underfundigt sätt ger det mej mera utrymme och tid att vara disciplinerad. Så igårkväll då ryggen visade sig från sin sämre sida var det skönt att ha KY-sadhanan gjord för dagen och bara få stilla sig i en stunds yinyoga medan söndagsfriden lade sig över vardagsrummet.

Och jag tänker att våra motstånd ibland är till för att skydda oss. Rent konkret. Det finns kanske saker, som inte passar att komma upp till ytan i vissa livsskeden, utan vi behöver ge det tid. Annars skulle det helt enkelt bli för kraftfullt. Jag tänker också att det kanske inte är nödvändigt att vända på varje sten i sitt inre på en gång, utan låta sig själv vila mellan varven. Låt det sen vara ett högst patetiskt försvar att tänka såhär, men jag kommer inte ifrån att det ligger något i det. Resan får inte bli för snabb heller, då hinner vi inte med.

på tal om...

2011-11-18T11:24:00.001+02:00

Ena dagen känner man sig stark och tänker att allt är som det ska vara. En annan dag är det lite mer tungrott än så. Vaknar vid halv fyra och inser att jag inte kommer kunna somna om ordentligt. Brottas med både täcket och tankar. Irriterad med ett bultande hjärta. Ord och scenarion som förstoras där i nattmörkret, grubbel och kallsvett.

Så slår det mej. Att dethär är en exakt spegelbild av det som händer i min yoga. Just nu. Hur jag åker bergochdalbana, där jag jämsides med ett varje-dags-flow dras med skuldkänslor och ovilja. Jag kan blunda och bara vara i det som är en bra dag, men en sämre dag kommer tvivlet och jag kan undra vad jag riktigt håller på med.

Jag vågar nästan påstå att när jag går in i ett skönt flow, då vet jag att inom de närmaste dagarna kommer det platta fallet. Igår kom det. Eller ja, inatt snarare.

Fick en insikt vad gäller KY igår i min kontakt med min ena yogalärare och det kändes lite som att det är två steg bakåt och ett framåt som gäller några veckor nu. Egentligen är det inget jag grämer mej över, men det är alltid lite jobbigt att bli varse sina tillkortakommanden. Dethär var en av orsakerna till att jag hölls vaken.
Det andra var lite saker på jobbet, som kröp oväntat nära inpå. Inte så att det är något som får mej omkull, utan snarare att jag behöver påminna mej själv om att andra inte ser saker på samma sätt som mej idag.

Så jag var tvungen att låta dethär komma ut under några vargatimmar. Fick en snutt sömn innan alarmet gick igång, precis så mycket att jag både orkade och ville (och behövde) sätta mej på yogamattan - för att ta steg ett. Efteråt var det, förstås, både lättare att andas och att bara vara. Konstaterar för n:te gången hur viktig andningen är och hur mycket som vilar i och bygger på den. Den djupa utandningen som tar med sig det jag inte längre behöver älta och hur det i sin tur ger plats för nya impulser. Nu väntar jag på helgens lugn och på tid jag fritt får disponera själv - då jag kommer ta mej tid att låta det jag fått veta sjunka in och förbereda mej på ett lite annat fokus i yogan än tidigare. Mer hemlighetsfull än så ska jag inte vara. Sat Nam,

direkteffekt

2011-11-16T17:05:00.001+02:00

Gick en bra stund i skogen i förmiddags. Skönt krispigt och alldeles lagom vintrigt. Jag klarar mej bra utan snö och jag skulle inte ha något emot denhär sortens vinter, som omväxling. Det kom mer än lagom mycket snö ifjol... Fast det var inte det jag hade på ♥:t idag.

Jag snubblade över ett blogginlägg om yogans inre resa och värmde mej en stund i de orden. Tankar och känslor, som jag tror att vi är många som känner igen oss i. Också det som inte alla gånger är så lätt att prata om - när inre blockeringar släpper och det inte längre är så himlastormande vackert och trevligt att göra sin yoga. Fast jag försöker. Jag försöker också vara ärlig, inte minst mot mej själv. Låta det nattsvarta ta den plats det behöver, fast inte för länge, utan bara precis så mycket att det får Ljus på sig och inte längre kan tillgodogöra sig bränsle för att överleva.

När det kommer till KY så finns det också, ofta, tankar kring huruvida det är farligt eller inte. Jag har själv haft dem, i min okunskap. Nu vet jag tack och lov bättre. KY är inte farligare än någon annan yoga, däremot fungerar det kanske med lite mer "direkteffekt" än andra yogaformer. Man går så att säga rakt på sak. En utbredd rädsla är vad som händer ifall man skulle få en spontan kundaliniresning. Ni vet, man har en bild framför sig av en yogi som plötsligt börjar rycka sig i spasmer, tala i tungor och inte veta av denna världen... Händer det, så har det knappast något att göra med att kundalinikraften väckts och rusat upp i skallen på en. Nej, vår kundalinikraft väcks litegrann i taget. Via yogan och via vårt sätt att leva.

Det är litegrann, som man brukar säga, att man får så mycket som man mäktar med. Och det handlar mer om att bli varse om sin inre lyskraft än någonting annat. Vi öppnar upp för ett högre medvetande och det behöver inte vara märkvärdigare än att vi inser hur vi lever vårt liv eller att vi börjar se saker för vad de är.

Och dendär "direkteffekten" den är inte konstigare än hur Carina förklarar det: "Det (KY) är ett utmärkt redskap för energi, klarhet, tålamod, högre medvetande, mer ork. Ja välmående helt enkelt." Kunde inte ha sagt det bättre själv.

Eget foto

måndagmorgon, disciplin och orubblig yoga

2011-11-14T16:42:00.001+02:00

Imorse yogade jag till mantrat av mitt namn, Nam Joti, istället för Sat Nam. Det är ett sätt att vänja sig och bekanta sig med betydelsen och ja, bara känslan för namnet. Just idag kändes det extra lätt att behålla fokus på det sättet. Mantrat var nytt och mitt sinne hade fullt upp med bara det. Extra skönt att landa i den vardagliga yogan igen - så känner jag ofta på måndagmorgon. Särskilt ifall helgen varit lite ljum i yogaväg.

Eftersom jag yogar varje dag nu. Principfast. Så har min inställning till yogan förändrats. Jag har haft perioder tidigare med flyt, då jag gjort någon form av yoga varje dag, men det är ändå annorlunda nu. Det finns en disciplin i mej, som jag inte tidigare haft. Klar och tydlig. Den blir extra klar på helgerna, då jag inte stiger upp min vanliga tid och gör min Sadhana. Istället kommer yogan in senare på dagen och det märks. Jag blir obalanserad och ofokuserad. Småstressad och irriterad. Det är inte samma sak att yoga mellan två tvättmaskiner. Inte heller att behöva jämka med mat och andra tider för att få in yogan överhuvudtaget. Så det blir "bara" en meditation ibland och ibland "bara" en kort kriya. Sällan ett fullständigt pass, oftast något småhafsigt och lite halvhjärtat. Tyvärr. Men jag yogar, jag gör det - oavsett. Gör mitt bästa för att få både yoga, sovmorgon och härlig lättja på samma gång...

En balansgång. Som jag ofta får betala lite tillbaka för. Som igår, söndagseftermiddag med blodsockerfall, yrsel i yogan och trebiljoner tankar och oro. En känsla av att hänga löst.

Ändå är det fullkomligt okej. För jag lär mej hela tiden. Tyda tecken och känna igen. Veta precis var jag har min kropp och vad som händer. Hur jag mår i mina känslor och tankar. För allt har en mening. Och det är så himla skönt att veta att jag har en så stabil grund just nu att det ska mycket till innan jag rubbas och lämnar bort yogan. Jag tror att jag har kommit dit jag alltid velat, ända sedan jag började yoga, att det är en självskriven del av min tillvaro. Av min existens. Något så naturligt att det egentligen inte finns något mer att säga om det. Orubblig.

mitt namn

2011-11-12T20:41:00.001+02:00

Jag har fått mitt spirituella namn idag. Det känns speciellt och jag känner mej ödmjuk. I somras fick jag för första gången förklarat för mej hur man får ett spirituellt namn, hur man praktiskt går till väga. Då var jag inte redo. Och jag var inte redo för ett par veckor sedan heller. Men för några dagar sedan klickade jag in min önskan och i natt hade jag fått mail.

Nam Joti Kaur
"You have been blessed to live as Nam Joti Kaur, which means the Princess/Lioness of God who shines with the Light of the Holy Nam."

Jag var lite spänd innan, men mest förväntansfull. Det är trots allt en rätt stor grej att få veta sitt riktiga namn, för det är lite så jag ser det. Ett namn som är baserat på numeorologi och som Yogi Bhajan förklarade det: “…when one asks for a spiritual name, that name actually describes the destiny of that person. Making the choice to receive a spiritual name is taking a step toward leaving old patterns behind and connecting with your Infinite self. Your spiritual name is your designated destiny, your heavenly identity. That’s all it is. You may or may not live to it, but it is your guiding force. And it’s a prayer. ...What is a prayer? It’s a calling. And you answer the calling. You get uplifted. It’s a plus. It’s a way of receiving people’s blessings.”

Någonstans visste jag redan. Namnet var så självklart och också betydelsen. Och ljuset, som jag så ofta tänker på och som jag mer och mer lever i och av. Nu har jag ett namn, som även går ner på själsligt djup och jag tycker det är så fantastiskt vackert. Och jag är så stolt.
Nam Joti Kaur.

♥ ♥

inifrån

2011-11-11T13:43:00.001+02:00

Så glad i min yogagrupp igår. Märker tydligt hur KY (kundaliniyoga) förstärker energierna på ett sätt jag inte tidigare upplevt på mina pass. Fokus går inåt i kroppen, istället för utåt. Precis som det ska vara. Det är också lättare för mej, som lärare, att hålla ihop allting. Jag är inte längre lika rädd för energidränage och matthet efter ett pass. Men jag blir inte heller så totalt blown away, som jag har kunnat uppleva på suggestiva Vinyasapass - något som faktiskt inte bara har varit positivt, då det efteråt har kunnat kännas som ett våldsamt blodsockerfall. Det har inte alla gånger varit så trevligt att hantera - inte heller för dem jag lever med, som fått dras med märkliga utbrott direkt efter mina yogapass...

Så. Mina erfarenheter hittills av att hålla KY-pass är absolut att det känns mera kontrollerat och sammanhållet, utan att riktigt hitta rätt ord. Jag känner att jag håller det mera i min hand liksom. Jag känner att jag förmedlar en övertygelse och att jag gör det inifrån.

Inifrån. Dagens ord. Den 11.11.11 då vi går in i Vattumannens ålder och då vi går från att leva mera inifrån ut, istället för tvärtom. Då de hårda och kalla värderingarna, får ge plats för de mjuka. Jag tycker det är intressant och spännande, och jag tycker det är snudd på magiskt att få vara med om dethär. Samtidigt är jag stadigt förankrad i mitt nu. Den verklighet som jag lever i och har omkring mej, den stol jag sitter på och den gråtunga vinterhimmel, som väller ner över mej. Att jag är en del av något större, men ändå att jag måste lita till mej själv. All förändring börjar inifrån mej själv, oavsett tidsålder, det är bara lite extra vackert en dag som denna.

Och jag är så glad åt min yogagrupp - för den är ett tydligt och konkret bevis på att inifrån utåt fungerar.

när yogans effekt är tydlig

2011-11-09T15:13:00.000+02:00

Skönt att vakna till en bättre dag. Få sätta det som var tungt igår bakom sig. Stiger till och med lite tidigare upp, så jag alldeles säkert ska hinna med det jag vill på min yogamatta. Njuter när jag sätter mej ner. Ja, det gör jag mer eller mindre varje gång jag sätter mej tillrätta på min lilla kudde. Upplever hur kroppen liksom andas ut och stillar sig av sig själv. Oavsett hur rastlöst och ovilligt mitt sinne är, så hittar kroppen snabbt the yoga mode.

Idag gjorde jag enligt mitt tilldelade yogarecept och mötte knappt några motstånd på vägen. Så värst bliss:igt var det kanske inte, men det fanns flow och ett par leenden räckte det till i alla fall. Märker hur min bröstkorg har vaknat av just denhär kriyan, Det har knakat och brakat. Jag har haft träningsvärk och känningar hela vägen runt i bröstet och ryggen. Dessutom blivit väldigt uppmärksam på min andning - och min mage! Aktar mej för att dra in den och på så sätt begränsa mitt andetag. Så nu bullar den över kjolkanten mest hela tiden, men kunde inte bry mej mindre...

Visste du att en fin, bullig yogamage är ett tecken på djupandning och ett starkt navelcentrum?!

En av kriyans effekter är förberedelse för djup meditation, vilket jag kände med en gång. Mitt system gav respons direkt! Den lugnar & fördjupar mitt andetag och antagligen är dess inverkan på mitt elektromagnetiska fält väldigt påtagligt, för jag upplever en sällsam tystnad och ett oerhört lugn i den avslutande stilla stunden i passet, tillika ett tydligt pådrag i mina energikanaler. Det är också som att jag omges av en varm, skyddande filt när jag kliver av mattan.

Framgooglad bild på Ajna, pannchakrat, som också står för "vår magnetism" på flera sätt

disease resistance

2011-11-08T17:08:00.003+02:00

Vaknar aptidigt och sätter en armbåge i maken, som snarkar så taket lyfter. Flera gånger. Känner att huvudet är tungt och mitt tandkött är inflammerat på detdär sedvanliga stället, när en förkylning är på gång. Jaha.

Maken berättar sedan hur skönt det var att äntligen få snarka, eftersom han legat vaken och hört på mina snarkningar hela natten innan. Eh.

Bläddrar i mitt yogabibliotek och hittar Kriya for Disease resistance (se YouTube-klippet nedan) och meditationen Immune System Booster: The Inner Sun. Bägge bekanta sedan i somras. Bestämmer mej för att tro på att de funkar.

Gör min yoga. Bara gör. Landar i både tröttheten och tungheten. Låter det vara så. Gäspar lite mer än vanligt. So What. Sat Nam.

när det väl är gjort

2011-11-07T10:21:00.004+02:00

Småtrög och oinspirerad. Lite låg. Sådär så jag börjar grina när Laleh sjunger Ängeln i rummet i Så mycket bättre. Smiter undan yogan, eller, något i mej försöker göra det. Har min kriya och min meditation, som jag ska göra i 40 dagar och jag gör det verkligen också. Varje dag. Fast nu i helgen har jag kompromissat lite. Gjorde meditationen, men inte kriyan. Och en dag valde jag en annan kriya. Tänker att det är tillräckligt och att det inte finns någon orsak för mej att känna skuld. Huvudsaken, för mej, är att känna jag hålls kvar i varje-dag-flytet. Att jag gör något, fast det tar emot. Vet att det vore konstigt ifall jag inte snubblade på någon tröskel ibland och att motstånd är till för att utmanas. Efteråt är det ju så fantastiskt. När det väl är gjort! Då finns hela dagen kvar att bara vara och veta att yogan fortsätter arbeta i ens kropp.

Igår tillbringade jag dagen i shalan på yogacentret. Jag var lite tudelad inför workshopen, Prana Flow, eftersom jag deltagit i den tidigare och visste att den är otroligt häftig och rolig, men tuff. Jag visste också att jag är så infasad i Kundaliniyogan just nu att jag inte riktigt orkar ta in något annat, vilket är helt okej. Jag mår bra där jag är nu och kan känna att annan yoga stör litegrann. Det sker så mycket i mitt eget lilla universum att jag har händerna fulla med bara det. Men jag var där, på sidan om. Fotade och bara tittade på. Däremot i den lugnare delen och i den bit där vi gick närmare in på positioners linjering och utförande, var jag med. Skönt att kunna välja. Och skönt att bara vara på yogacentret också, få träffa och prata med andra yogamänniskor - något som jag kan sakna i det alldeles mest vardagliga.

Yogan imorse också lite seg med röriga tankar, men med en vilja som var starkare. Kändes rentav befriande att skjutsa upp fokuset i tredjeögat och hålla det där, slippa myllret och kaoset i planeringsskallen. Längtade till min meditation genom hela kriyan, en sällsam känsla. Att vilja göra det som ger ro. Verkligen vilja. För när det väl är gjort...!

liten sneak peek

2011-11-02T18:50:00.002+02:00

Mina egna foton

när det känns rätt

2011-11-02T12:44:00.002+02:00

Jag har varit ett yrväder. Inser jag nu. Som ständig sökare blir det lätt så - en rastlöshet, som sällan vilar. Det är som om jag alltid vetat att det finns något annat än det jag precis hållit på med, något som skulle passa mej bättre och kännas mer som mitt. En känsla av ofullkomlighet. Inte direkt något fel, men inte heller full pott.

Förälskelser har avslöst varandra och jag har anammat än den ena yogaformen, än den andra. Hittat guldkorn i dem alla, men aldrig riktigt kunnat slappna av helt och bli som hemma. Ofta har plockat ihop delar från olika håll för att få ihop till en yoga, som tilltalade alla delar av mej. Ibland föll bitar väldigt fint på plats och jag fick ro, men lika ofta kände jag hur det spretade och kändes trångt. En liten känsla av maktlöshet.

Det är kanske för tidigt att säga och jag befinner mej fortfarande i den huvudlösa förälskelsen, men Kundaliniyogan har verkligen berört på alla plan. För mej handlar det om en allomfattande upplevelse, där varje del av yogan får plats - i varje pass, varje dag och sen vidare ut i livet. Jag får allt på en gång. Fysisk utmaning, andningstekniker, meditation, vila och mantrasång. Principer och inställningar gentemot både mej själv och omvärlden, medvetenhet och sinneskontroll, koncentration och en känsla av samhörighet med allt&alla. Jag behöver inte söka mej utåt eller krångla till det med att plocka guldkorn från höger och vänster. En väldefinierad form av självhjälp, där yogan är ett instrument för att bli hel av sig själv. Det är, för mej, väldigt tydligt idag att mitt sökande hittills har varit en ytterst utåtgående process, medan den nu omformas till en inåtgående.

Jag hoppas det är såhär det känns. När det känns rätt.

nyladdad

2011-10-31T10:09:00.003+02:00

Åh, jag tycker så mycket om min kriya just nu. En kriya för bättre lungkapacitet, stabilare magnetiskt fält och förberedelse för djup meditation. Jag visselandas, jag involverar armarna och hela bröstkorgen i min andning och jag känner energivirvlarna både i kroppen och utanför den. Så himla häftigt. Efteråt är jag alldeles lugn och nyladdad.

Precis vad jag behöver. Så mitt i prick.

ja, men...

2011-10-30T15:48:00.004+02:00

För några år sedan läste jag en text av Patricia Tudor-Sandahl, vars andemening etsat sig fast.

Faksimil ur Eftertankar av Patricia Tudor-Sandahl

Dialogen, som Patricia återger, utspelas i mitt inre. Varje dag. Inte minst när jag yogar. Det händer att jag också kategoriserar en människa som en Ja,men...-människa, när jag märker att det jag säger inte går in och att hon inte är mottaglig för min syn på saken, trots att hon bett mej om hjälp och råd. Att hon egentligen inte vill bli hjälpt. Precis så har jag från & till känt i yogan, fram till nu. Ett ständigt brottande och Ja,men...:ande. På lärarutbildningen tog vi upp dehär sakerna; våra motstånd. Våra demoner. Jag kände igen mej i dem alla. Alla.

Med ens blev mönster tydliga och jag kunde inte annat än skratta åt det. Det var jag inte ensam om. För vi bär alla på motstånd och det är inte förrän vi ser dem. Ser dem. Som deras inflytande begränsas och vi kan gå vidare i vår utveckling. Min utrensning, som jag berättade om, hade att göra med dessa demoner. Jag lyfte fram ett troll i solen så det sprack, det var inte angenämt, men nödvändigt. Jag tog mej förbi och benen bar mej. Så fram med trollen bara, nu har jag lättare att känna igen dem och ta dem för vad de är, istället för att låta dem begränsa mej.

Har du stiftat bekantskap med dina små troll?

Det kan vara allt från att du intalar dej att bara du får en ny yogamatta så ska du yoga varje dag. Bara jag får snooza idag, så ska jag aldrig mera göra det, utan kliva upp varje morgon och yoga livet ut. Bara min yogalärare inte skulle vara så långrandig, skulle jag vara en mycket bättre yogi och jag skulle ha kommit mycket längre i min utveckling. Jag kommer aldrig att kunna gå ner i spagat, så därför är jag en urusel yogi. Dessutom klarar inte min höft av alla positioner, därför gör jag på mitt eget sätt eller inte alls. Idag har jag mens, då är jag berättigad att ligga i soffan hela dagen - annars kan jag skada mej, har jag hört. Likadant när det är fullmåne. Jag vill inte ta ut mej i positionerna för då blir jag svettig, yogan är minst lika effektfull för det. Jag bara måste klia mej i näsan. På knät. I näsan igen. Nu sitter mina leggings konstigt, jag måste rätta till det. Nu har jag ett hårstrå som irriterar på kinden, jag måste ta bort det. "Åh herregud, vad vig hon är!" Om jag inte kommer ner i spagat innan jul är jag ingen riktig yogi. Ibland undrar jag verkligen vad min yogalärare håller på med, hon går in alldeles för högt i mantrasången, märker hon inte det? Alltså, jag mår ju mycket sämre nu än innan jag började yoga, ska det vara såhär? Undrar om yoga kan vara farligt, tänk om det stämmer detdär jag läste i tidningen om demoner som kommer in i kroppen när man sjunger mantran och står på huvudet? "Jaha, nu kommer hon ner i spagat, fan, vad gör jag för fel?!!"

Ja, du hör ju.

Vi för jämt och ständigt en dialog med oss själva och vi är världsbäst på att säga Ja, men... Det är sinnets sätt att ta avstånd och att intala dej att stanna kvar i det trygga och bekanta. Sinnet tycker inte om utmaningar, det unnar dej inte att uppnå din högsta potential för då blir det plötsligt inte lika oumbärligt längre. Men bara vi blir medvetna om detta pladder och dessa undanflykter, så spricker de som troll i solen. Vi kan bemöta dem istället för att dras ner i rännstenen med dem.

Jag har träffat många fler troll&demoner sedan jag började med kundaliniyoga än jag någonsin tidigare konfronterats med. Till en början var det skitjobbigt, rent ut sagt, och jag undrade både en och två gånger om jag någonsin skulle komma in i något flyt igen. Nu har jag mitt flyt, lite trögare en del dagar, men för det mesta så gör jag bara. Jag gör min yoga. No matter what. Det kommer undanflykter och allt möjligt annat också, men jag gör det ändå.

Det är enda sättet. Det enda sättet att möta sin själ, som våra lärare sade. Det finns ingen orsak för oss att vara rädda för vår potential och vårt inre ljus. Undanflykterna kommer emellan när vi inte är redo för effekterna, men vartefter de spricker i solen så kommer vi att märka hur fantastiska både vi själva och yogan är. Och inse att det behöver vi ingen ny yogamatta till - vi behöver bara sätta oss ner och landa, i vår kropp och andning. Möta det som kommer upp, och gå vidare som den härliga människa vi är. Sat Nam.

jag får och behöver ta plats

2011-10-26T17:21:00.003+03:00

Jag vet inte var jag ska börja. Har inte riktigt hunnit integrera de nya insikterna i systemet ännu. En superb helg i Umeå! Jag är uppfylld och upprymd. Salig av att få göra denhär resan tillsammans med alla fantastiska människor i gruppen. Helgens tema var andning. Pranayama. Ibland var vi en enda lunga, ett enda andetag. Känslan av att vara en del av något större. Samtidigt så uppenbart att man i sig själv är ett helt universum, inget fattas oss - vi är födda med en enorm potential och den försvinner inte bara sådär. Det är bara att den ofta&tyvärr kapslas in med tiden, gömmer sig och gör sig svårtillgänglig. Det djupa och medvetna andetaget är en väg att hitta tillbaka till kärnan.

Jag fick personlig upplevelse med en gång av det.
I en kraftfull meditation. Som vi gjorde.

Redan initialt när vi fick meditationen beskriven för oss, sköljde föraningen genom mej. Så där satt jag sedan med känslor som vällde upp och inte gick att stoppa. Gråt som bara klampar in och tar över. Dethär har jag ju varit med om några gånger nu och blir inte längre rädd eller försöker stänga av energiflödet, utan jag låter det bara komma. Det är inte lätt och det är inget jag tar emot med ett leende på läpparna, men det är värt lättnaden efteråt och känslan av att ha gett utrymme åt något nytt istället. Jag blev väldigt matt, förstås, strax efteråt, men när systemet lagt sig tillrätta igen kändes kroppen&sinnet mycket ljusare och klarare.

Jag höll också mitt första elevpass. Relativt strax efter meditationen med stort M. Något låg och ofokuserad. Dessutom sköljde nervositeten över mej. För trots att jag har flera års erfarenhet av att hålla yogapass, var dethär annorlunda. Själv upplevde jag mej som "hackig", jag var inte inne i mitt bekanta flöde, utan allt jag sade vägdes i tillitens och självkänslans vågskålar. Att sedan få mötas av mina medyogisars underbara feedback och lärarnas uppbyggande ord, ja, det var obeskrivligt. Den bild jag hade av mej själv, stämde inte alls överens med den som de andra såg. Förvånad och omskakad tackade jag. Placerade ödmjukt pärlorna-på-vägen, som jag fick, i hjärtat. Att bli sedd för den man är, i dess allra ärligaste form. Wow.

Innan vi åkte hem fick vi forma meningar av helgen och insikterna. De var väldigt tydliga för mej. Jag får och behöver ta plats i både mej själv och mitt andetag. Wahe Guru Wahe Guru Wahe Guru Wahe Jio.

mitt i

2011-10-18T18:30:00.002+03:00

Så oberörd inför en höst & vinter har jag inte varit förut. Inget tungt vemod, ingen längtan bort. Jag är väldigt mycket kring min egen navel och där har jag kommit att trivas. På gott och ont. Inte ens när jag går mina rundor på grå asfalt, medan hösten blir allt kletigare och björkarna står nakna blir jag särskilt nedtryckt... jag tycker till och med att det är... vackert.

Sitter och renskriver mina anteckningar från första avsnittet i yogalärarutbildningen. Blir påmind och upprymd. Sträcker omedvetet på mej, hittar navelpunkten och lagrar min kunskap där - sen ska den få blomstra närhelst den vill. Förbereder mej också för elevpasset, som jag ska hålla på måndag, för mina yogiklasskompisar. Tänker att jag är där jag ska vara och att det är de andra också. Det blir bra dagar denhär gången också. Såklart. Mitt i hösten, mitt i navelpunkten. Sat Nam.

den vanliga verkligheten

2011-10-13T10:23:00.004+03:00

Om en vecka åker jag till Umeå igen. Som jag ser framemot det! Tar landvägen denhär gången och kommer ha många mil under gaspedalen innan jag är hemma igen, men det kommer det vara värt. När jag jämför mina känslor och tankar efter att jag kom hem från Umeå sist och hur jag förhåller mej till dem idag, är det rätt stor skillnad. Jag bar till en början på en osäkerhet och splittring, och faktiskt en del motvilja inför att förändra min yogarutin. Jag började ju dessutom heltidsjobba då också och det har tagit tid att landa i den sortens vardag igen, men nu rullar det på rätt fint. De första septemberdagarnas turbulenta tankekaos har planats ut till trygghet istället. Jag vet hur mina dagar ser ut och jag vet vad jag behöver göra för att må bra. Såklart hinner jag inte med allt jag skulle vilja, men istället för att försöka klämma in allt så slänger jag mej på soffan och säger 'nej' åt mitt gaphalsiga ego.

Jag har mindre och mindre behov av att hävda mej. Kan inte förklara det bättre. Detdär pockande behovet att behöva göra yoga stör inte så mycket längre heller. Som om görandet förpassats till det förgångna. Istället tänker jag på vikten av att upprättahålla en daglig sadhana, som gynnar balansen i hela mitt system. Det är viktigt. För mej. Nu.

Lika viktigt är det att jag får vara ensam. Tänker att jag en del dagar bäst skulle passa i en grotta, sittande i djup meditation - ni vet, med bara ett bomullstyg virat runt kroppen. Jag förstår dem som drar sig tillbaka på det sättet. Behovet av kontemplation. Det är inget jag går omkring och drömmer om, herregud, men jag snubblar över liknelsen ibland. Sådana dagar är jag allmänt osocial och trivs bäst att strutta runt hemma i det vanliga. Det vanliga livet. Den vanliga yogan. Verkligheten.

know thyself first

2011-10-10T13:06:00.004+03:00

Jag har fått vara på Kundaliniworkshop i helgen. Härhemma i staden. För första gången ever på dessa koordinater. Härligt sammanträffande att det sker just nu och att jag får vara med om när Kundaliniyogan etablerar sig här i trakterna. Så jag virade turbanen kring huvudet och körde till stan genom regnrusket på fredagkväll för att göra Kriya for metabolism and relaxation medan regnet fortsatte smattra mot fönstrena.

Vi hann också få lite filosofi till livs både innan och efter passet. Tacksamt konstaterande att läraren, Jivan, var bra, förmedlade trygghet och strålade av den numera så kännspaka lyskraft, som Kundaliniyogisar besitter. Frågade efteråt vad Kriyan hette och nickade instämmande inombords när jag insåg att den exakt haft den inverkan på mej som namnet antydde - ämnesomsättning & avslappning. Jag blev både svettig och yr, hann förbanna både morgonkaffet (som jag undantagsvis hade unnat mej på morgonen) och kakbiten jag skyfflade in på eftermiddagen (rester från dotterns födelsedagskalas) innan Savasana. Samtidigt överlycklig att jag återigen fått bevis på att minsta lilla gör skillnad, både när det kommer till vad jag stoppar i munnen och vad jag gör på min yogamatta. Innan jag gick och lade mej på kvällen fick jag dessutom sona för mina synder då jag hoppat över min egen Sadhana och inte gjort min dagliga meditation, så jag satte mej på sängen och gjorde min Kirtan Kriya i kortaste möjliga variant innan huvud mötte kudde. Sov sedan ungefär som en nyfödd apunge hela natten.

Lördagmorgon började i kallduschen. Nu har jag bytt ut min ayurvediska Vata-olja mot mandelolja och den är så mycket bättre lämpad för daglig kroppsmassage. Mildare i doft och har trevligare konsistens. Virade ingen turban innan jag körde till shalan, hade ärende till butiken och kände liksom inte för att gå in med tre meter tyg runt huvudet... Jag är inte riktigt där. Ännu.

Jivan fortsatte berätta, på sitt sätt, om Kundaliniyoga. Lov & pris & ära att få flera infallsvinklar och att höra flera olika lärare förklara samma saker, men som ändå känns nya då vi alla har olika erfarenheter och förnimmelser av samma saker. Alldeles särskilt fastnade jag för hans beskrivning av Kundaliniyoga som en metod att förstå vår själs energi. Själsenergi. Hur vi via metoden öppnar upp vårt energinätverk och således bygger upp en inre kropp, som håller i alla lägen och som får stark magnetisk dragningskraft. Dendär inre lyskraften alltså!

När detta energinätverk förstärks och vi småningom upplever en stadigvarande kontakt med vår själ, upplever vi en känsla av att allt är som det ska vara. Att vi har allt vi behöver och det vi inte har, det kommer vi att få. Vår dragningskraft blir starkare och renare, vi behöver inte kämpa för att komma någonvart utan vi kan vila i att livet för oss i den riktning det är bestämt. Och så säger Jivan: "Know thyself first." Det finns ingen annan väg att gå. Gräv där du står, i dej själv. Med allt vad det innebär. Gå in för att revidera och förvandla. Möta livet som det är via yogan, via detta tvärsäkra system som garanterat ger effekt bara du tillåter. Know thyself and all is coming. Låter det bekant?! Do your practice...

Hoppade jämfota av glädje inombords när det sen visade sig att vi skulle göra två bekanta kriyas; Kriya for First Chakra och Kriya for Elevation. Betydligt behagligare med en renare kropp, efter fredagens utrensning. Vi gjorde också flera meditationer och Pranayamaövningar under dagens lopp. Ett tag kändes det som att jag höll på att andas ihjäl mej, så kraftfullt var det. Djupa andetag i en medvetenhet och i en otrolig expansion av kropp, och särskilt bröstkorg. Ändå blev jag inte yr, bara väldigt närvarande och uppmärksam på ett allt ljusare sken i trakterna av tredje ögat. Ibland "ser" jag det tydligare, ibland är det väldigt svårgripbart, men i lördags blev det allt lättare ju längre dagen led. Inte som något övernaturligt eller märkvärdigt, utan helt enkelt bara som en mer konkret punkt av ljus att fokusera på och dit ögonen lättare hittar utan att jag behöver försöka mej gul&blå.

Jag lämnade shalan när dagen övergick i kväll. Oändligt trött, men med ytterligare ett av Jivans visdomsord välförankrat i hjärtat: Stanna! och världen kommer komma till dej. Det är en karamell jag sugit på de senaste åren och som jag nu får rejäl bekräftelse för via Kundalinin, via en livsstil som överlag alltmer blir yogisk. Som inte är tillgänglig förrän man själv vill. Nu vill jag. Och jag stannar alltmer.

utan den

2011-10-04T16:30:00.004+03:00

Det händer att jag undrar vad det hade blivit av mej utan yogan. Vem hade jag varit och hur hade jag mått. Det kommer dagar nu också då jag leker med tanken att jag plötsligt ger upp yogan, vad skulle ske då. Det enda som kommer för mej är ett svart hål. Typ ingenting. Tomt.

För det är så mycket mer än att stå i trädet och fälla sig framåt.

Först när jag började trycka mej ut ur egobubblan, så insåg jag att det mer och mer handlar om min inre värld. Det är nämligen rätt oväsentligt huruvida jag får ner knäna i golvet i fjärilen eller inte. Däremot är det viktigt att jag får stillheten i positionen. Att det som sker strålar ut från mitt eget centrum och att jag hålls där; i min andning, i mina bandhas, i min position och i mitt fokus. Mitt arbete är att hålla mej där, inte att trycka ner knäna i golvet. Samma sak i min vardag, ingen vits att jag kämpar med sådant jag inte rår på - jag mår så mycket bättre när jag hålls i min mitt. I det som är.

Så när jag har tankar om yogans vara eller inte vara i mitt liv, blir hela mitt jag väldigt oförstående - förutom egot då, som gottar sig åt sådana här frågeställningar! Det är så självklart att yogan ska vara här och att jag hittade den. Yogan är centrumpunkten i mej, utan den ett svart hål. Utan den ett jädra komplicerat förhållande till mina knän. Och ännu mer till vardagsmatematik som inte alltid går jämt ut.

tror jag börjar förstå

2011-10-03T20:50:00.003+03:00

Små processer. Stora processer. Jag känner min kropp tydligare än någonsin. Det är som om jag äntligen fattat att yoga där min kropp behöver det - i det stela, motsträviga och jobbiga. Och inte så mycket i det redan flexibla.

Jag tog några djupare andetag på det. Vid det rinnande vattnet.

Eget foto

en alldeles, alldeles underbar disciplin

2011-10-01T21:37:00.005+03:00

Det jag skriver här är bara nonsens. Ja, det är så det känns emellanåt. Särskilt perioder som denna när så mycket händer inuti att jag inte riktigt hänger med själv. Jag försöker förstå och jag försöker förklara, men det som kommer ut beskriver inte på långt när hur jag upplever processerna i min kropp och i mitt energisystem. Ord blir bara en radda bokstäver, som kan betyda vadsomhelst eller ingenting. Det är ungefär nu jag inser att detdär med att yoga inte kan förklaras, utan måste upplevas är en av de sannaste klichéerna jag känner till.

Idag har jag läst och repeterat. Läst om Kundaliniyoga i vår lärobok, The Aquarian Teacher, och gått igenom mina anteckningar från närstudieträffen. Tänker att jag redan vet mycket och att jag ingenting vet, i samma andetag. Påminner mej om att jag inte bara ska läsa med intellektet, utan också med resten av min kropp, mina sinnen och min inre guru.

Denhär veckan gick jag inför min dagliga Sadhana (=daglig (spirituell) disciplin) med ny energi. Jobbade med mitt motstånd innan och fastnade i tankemönster, som ville dra mej bort från jobbig meditation och meningen-med-att-göra-min-Sadhana-varje-dag. Med välbehövlig pepp från en av mina lärare tändes Ljuset igen och det har varit väldigt enkelt att kliva upp tidigt och göra mina ritualer, tona in Ong Namo Guru Dev Namo, göra min Kriya, njuta avslappning, göra min meditation och tona ut Sat Nam. Sen är dagen min! Sen får jag göra precis vad jag vill!, exakt så uppmanade Yogi Bhajan oss. Sadhana är det som gör din dag och ditt liv, det är klädhängaren på vilken ditt liv hänger och att med mild varsamhet och med vänliga buffar fösa dej själv in i disciplinen gör att livet blir så mycket roligare och mer lysande att leva. Kundalini-kriyorna är ju uppbyggda enligt samma system - jobbiga sekvenser varvas med vila. Mat först, efterrätt sen.

Jag har nog inte hittills riktigt förstått vad Kundaliniyoga innebär. Faktiskt. Mitt intellekt har i sin enkelhet placerat Kundaliniyoga i facket 'Yogaformer' och nöjt sig med det. Tills nu. Då min dagliga träning, mina personliga upplevelser och det jag läser äntligen börjar gå in. Kundalini handlar om att väcka min egen potential, få liv i det slumrande jaget, som dåsar bakom påklädda masker, ursäkter och livsomständigheter. Kundaliniyoga finns till för att ta bort konflikter inom mej, så jag kan vara lycklig och stråla som det ljusväsen jag är. Det är helt enkelt ett effektivt (och fungerande!) sätt att bli den jag redan är.

En del av mej tar till mej och läser med viss skepsis, avfärdar och undrar om dethär ändå inte bara är hokuspokus. Är det egentligen inte för bra för att vara sant?! Är det verkligen så fantastiskt som det låter?! Det må vara hur det vill med det, jag vet ändå att dethär är en sanning för mej. Det är en disciplin, som tilltalar mej på alla plan och som redan nu förvandlat och förändrat så många saker i mitt liv. Jag vill och orkar inte ens tvivla mer, jag väljer att go with the flow och anamma ett system, med så många år på nacken att det inte ens är greppbart. Det för med sig effekter, som stärker och förskönar allt det som är jag och som möblerar om mitt väsen så att jag passar in i den stora helheten, utan att förminska eller förstora varken mej själv eller någon annan.

Ek Ong Kar Sat Nam
Karta Purkh
Nirbho
Nirvair
Akal Moorat
Ajoonee
Saibhung Gurprasad Jap!

Aad Sach
Jugad Sach
Haibee Sach
Nanak Hosee Bhee Sach

--Mul Mantra

Framgooglad bild

feel and heal

2011-09-30T09:58:00.004+03:00

Vi bombaderas med visa ord mest varje dag, men så emellanåt glimmar det till och man känner att orden går rakt in. Som dehär.

What is the purpose of life? If you cannot make peace with somebody and bring peace to somebody, then who are you? A vagabond? Get to the root of your life. Touch and heal, look and heal, feel and heal. Be.

© The Teachings of Yogi Bhajan, July 2, 1984

En ledig helg framför. Inte ett streck i kalendern. Ska sitta med näsan i mina böcker och anteckningar, läsa yoga, göra yoga. Laga mat och frysa in. Andas höstluft och stöka undan det sista i trädgården. Det kunde vara måsten, men det är det inte. Och är det så att jag behöver få ligga i soffan och bara vara så gör jag det. Feel and heal liksom.

Njut din helg du med.

krämpor och annat

2011-09-29T14:15:00.004+03:00

Efter lite trix och test, så har jag lyckats hitta min väg genom Nabhi Kriya. Alltså den kriya som gäller fram till nästa kursträff. Här är totalfokus på mage och navelcentrum. Problemet är min klonkande höft, som eventuellt kan vara synonym med snapping hip, och obehaget jag känner när det knäpper till vid varje benlyft (liggande på rygg). Nu har jag hittat ett läge och rätt tryck i bandhas så jag lyckas undvika klonket och då kan jag fokusera bättre på andningen och fokuset. Kändes lite hopplöst i helgen när jag insåg att dethär kommer bli jobbiga veckor om jag inte får ordning på kroppen & kriyan.

Min arm, om jag fortsätter redogöra för mina krämpor, klämde och sträckte en naprapat på igår. Tack och lov hittade han inget fel eller någon skada, utan konstaterade att jag av någon anledning gått och stelnat till rejält i höger sida. Antar att det beror på de många ofördelaktiga lyften jag gjorde i somras och att jag aldrig hann känna efter då. Så han jobbade igenom min högra ryggsida, axel, skuldra, nacke och arm. Idag har jag lite träningsvärk, men annars känns det bra. Fick ett höjt varningens finger åt en viss överrörlighet i mina axlar, som jag behöver vara uppmärksam på. Tacksamt med duktiga människor, som konkret kan visa och ge råd på hur man istället ska göra och tänka.

Tacksam, också, över att det trots allt handlar om småkrämpor och att jag annars har en högst välfungerande kropp. Hur ofta reflekterar vi ens över det?

när det är som bäst

2011-09-26T14:44:00.005+03:00

Jag var rätt tidigt i shalan igår. Tände ljus och kokade yogité. Söndagmorgon och gatan var stilla utanför. En bra dag tog sin början. För fjärde gången besökte Karin Björkegren Jones oss. Alltid lika välkommen. Så glad att hon så gärna kommer till oss och glad över den inspiration hon sprider. För det gör hon. Karin är ödmjuk och samtidigt bergfast i sin yogaövertygelse, hon brinner för det hon gör och hon lever som hon lär. Och om det är något som Karin alldeles särskilt betytt för mej så är det hennes villkorslösa uppmuntran. Hon får mej att vilja vara den jag är, fullt ut och oavsett. Så tack.

Medan de andra gjorde Mysore, så njöt jag av rummets och yogans energi. Ibland som en försiktig sidekick till Karin, men mest bara som en tyst betraktare. Det är något särskilt att se på när andra yogar, bara se och vara i yogan på ett annat sätt. Däremot var jag med på de andra klasserna. Yinyogan var otroligt avslappnande, ävenom det var riktigt jobbigt i ett par positioner. Jag har en väldigt känslig kropp just nu och den är inte sen att säga ifrån och puffa till mej när den tycker att jag går för långt. I en feedback från en av Kundalinilärarna så fick jag förklarat för mej att jag kanske helt enkelt börjat hörsamma min kropp bättre. Det är inte alls säkert att den är mer högljudd nu än förut, utan jag har börjat uppleva den som den verkligen är. Wow, en lite hisnande tanke om jag ska vara ärlig.

Dagen avslutade vi med Hathayoga, särskilt fokus på höftöppnare och magcentrum. Hur bra som helst även det, men jag höll på att svälta ihjäl och längtade mest efter mat :) Fick verkligen hörsamma min kropp och hålla fokus på andningen för att orka, men grymt skönt att sträcka igenom och rota runt i höften riktigt rejält. Känner hur det bubblar och kokar litegrann ännu idag och hur en trevlig, liten träningsvärk gör sig påmind. Sen vet jag inte om jag alls ska gå in på vad min höft har för sig i min nya Kriya?! Benlyft i flera olika varianter, vilket gör att min instabila högra sida "klonkar" som aldrig förr. Obehagligt. Dethär dilemmat har jag dragits med ända sen tonåren och det också dethär jag gått till olika massörer för att råda bot på. Gör mitt bästa enligt konstens alla regler för att sträcka ut & mjuka upp hopplöst tajta muskler i sätet och sidan, men det sitter bokstavligen hårt åt. Nu beställde jag tid till en naprapat, med gott rykte, som ska få se (och höra) på mej. Dessutom hände något i min högra arm/axel/skuldra? i somras på plantskolan, som gör att min rörlighet är kraftigt nedsatt och att vissa rörelser är rejält smärtsamma. Så på onsdag ska jag bli klämd och tryckt på.

Lite off topic, men ändå tankar som var med mej hela dagen igår, medan Karin värmde upp rummet och tillvaron. Underbart att få träffa det trogna Karingänget igen också. Yoga när det är som bäst. En salig blandning av allt och alla i en skön yoga förenar-feeling.

Suddiga, små egna foton tagna med mobilen i svagt förmiddagsljus...

bara en vanlig lördag

2011-09-24T15:28:00.004+03:00

Lördag är en bara vara-dag. En dag då jag väldigt tydligt känner att jag behöver återhämta och vila, därför brukar jag inte försöka klämma in storstädning och femton tvättmaskiner... även fast det sannerligen skulle behövas ibland. Däremot är det viktigt för mej att sätta själ&hjärta i maten, oftast den enda dag i veckan då hela familjen är samlad kring köksbordet på samma gång. Kantarellstuvning på menyn ikväll, med både något gott att dricka till och något syndigt sött att runda av med.

Det är dessutom sällan jag yogar på lördagar. Så har det mer eller mindre alltid varit. Njuter av vilan och tillåter veckans yoga sjunka in istället. Fast idag började jag faktiskt med nässköjning, tungskrapning, oljemassage och att duscha kallt - morgonrutiner, som jag inte gärna lämnar bort längre. Rullade bort tjocka yllefilten av yogamattan och började med katt-ko-ryggflex innan jag faktiskt solhälsade för första gången på länge, länge. In a way kändes rörelserna helt nya! Närmade mej dem kanske på ett annat sätt än tidigare, med en annan ödmjukhet än förut. Reagerade på hur stark jag kände mej, trots att jag varit så måttfull i min yoga i höst. Trots att jag knappt har en enda Chaturanga Dandasana i kroppen sedan slutet av juli. Istället är jag mer i mitt navelcenter och det är absolut starkare än mina armar. Hur häftigt är inte det?!

I helgen ska jag också byta Kriya. Det betyder att det bara är en månad kvar tills jag åker till Umeå igen. Mitt mesta fokus hittills har varit att genomleva disciplinförändring och få in en ny yogarutin. Särskilt mycket har det inte blivit läst i läxböckerna (haha, värre böcker än yogaböcker kan man ju ha läxa i!), men desto mer har jag iakttagit och skrivit om mina upplevelser - och det är nog den bästa läraren.

En lördag som började med solhälsningar alltså. Inte ett dugg rebelliskt gentemot Kundalinin heller, eftersom solhälsningar ingår i systemet, främst som uppvärmningssekvens. Och uppvärmning behövdes för sen har vi gått på stan och fryst häcken av oss på stadens fiskmarknad. Nu återstår en stund bland filtar och kuddar i soffan, repriser på tv:n och ett litet stolt leende på läpparna för...

... igår fick jag hem landets enda och bästa (och finska) yogatidning, i vilken min artikel om Ängsbacka Yogafestival finns på ett helt uppslag. Jag skrev naturligtvis på svenska och var kanske lite orolig att det skulle bli knepigt att få den översatt till vettig finska, men jag är hur nöjd som helst. Översättaren har lyckats bevara min röst och det känns så himla bra. Happy.

Eget foto

från ett annat håll

2011-09-22T14:22:00.003+03:00

Vet ni. I Kundaliniyoga står man inte på huvudet. Skulderstående är det som gäller när vi ska vara upp&ner. Tala om att få revidera sin världsbild, jag som älskar huvudstående. Inte så att jag behöver stå i timtal eller utmana mej på något sätt i den ädla konsten, men jag tycker helt enkelt om att se och uppleva min värld ur ett annat perspektiv. Sen har jag inte alltid ett helt yogapass bakom mej när jag lyfter fötterna mot taket, utan ibland känner jag helt enkelt för att jag vill vända på mej och då gör jag det. Upp&ner bara! Några andetag eller många andetag. En stund i Balasana efteråt och så är balansen återställd.

Det ena utesluter ju inte det andra, trots att jag nu går in i en annan yogarutin med lite andra mönster och upplägg än vad jag är van vid. Jag kommer aldrig sluta tro på mångfalden och möjligheten att komplettera en yogaform med en annan. Därför ser jag med både spänning och förtjusning framemot vad som komma skall. Vad kommer Kundaliniyogan att göra med mej och vad kommer jag att göra med den?

Att stå på huvudet hör till mina vanligheter. Det ovanliga är att göra det utanför min vardagliga yogarutin. So be it.

keep up

2011-09-21T16:58:00.006+03:00

Jag sov nästan nio timmar i natt, efter en småfrusen och trött igårkväll. Kände mej som ett smärre underverk när jag vaknade och satte mej på yogamattan. Hade inte all tid i världen och gjorde Kriyan med intervaller i kortaste laget, men det har ändå verkan och det känns ändå att jag har yogat. Lyckades ta mej igenom meditationen också, utan att bli alldeles uttråkad. Hyser, om nu inte agg, men nog ett visst motstånd. Skulle helst bara sitta stilla och finnas i "ingenting". Känner det lite som nödvändigt ont att behöva applicera mantran och handställningar på en meditation, som jag redan hittat ett eget rum i. Fast jag vet ju att Kundalinimeditationer har ett syfte, och otroligt bra sådana, och jag vet också att det är en process att genomleva och betrakta. Keep up and you will be kept up, sade ju Yogi Bhajan. Ja, jag ska.

Och så har jag fått prata yoga, liv och leverne idag. Förmiddagsté hos en yoginivän ♥ med extra allt och lite till, som flyttat hem igen. Så skönt & upplyftande att få tanka power och förståelse. Du är värdefull!

Just another framgooglad bild

lite hit & dit med allt

2011-09-20T19:20:00.004+03:00

hit & dit & både och

Det är både enkelt och svårt. Jag är trött och energisk på samma gång. Tacksam att jag inte har så mycket i min kalender utan att jag får vara ledig de flesta kvällar och bara skrota runt i mina yllesockor. Uppe tidigt om mornarna istället. Vaknar ofta innan telefonen piper till, som om hela min kropp längtade för mycket till yogan för att kunna sova. Efter passet känner jag mej upplyft på ett annorlunda sätt än förut, liksom mer sammanhållen. Och gladare. Fast visst blir jag trött mot eftermiddagen. Kvällarna ska vi inte prata om...

Det har ändå varit flera större omställningar senaste tiden. Inget kaffe. Inget kött. Nygammalt jobb. Nygamla rutiner. Och en väldigt ny yoga. Inte undra på att systemet reagerar - tydligen med att vara pigg & trött & seg & kraftfull på samma gång. Det är nog säkert som det ska vara. Även med lite konstiga känsloyttringar. Märker att mitt blodsocker ställer om sig, eller nåt, nu när jag ändrat kosten. Jag dricker också en hel del mer té och det gör förstås att jag springer oftare på toa, fast jag undrar om det inte också handlar om annan vätska som frigörs ur kroppen när den småningom blir mer och mer giftfri? Men det var känslorna jag tänkte på - hur jag i grund och botten upplever mej som stabilare och lugnare, har närmare till skratt, men också närmare till det mer sårbara. Närmare känslorna helt enkelt och klarar bättre av att vara i dem, istället för att tränga undan, förstora eller förminska. Det är också nytt.

Så jag tassar liksom lite omkring i mej själv, i allt det nya. Tids nog ska allt hitta sitt rätta jag och plats. Så länge är det yllesockor och lugn&ro som gäller. Inte mej emot.

Eget foto

inget bananskal i världen

2011-09-16T11:59:00.008+03:00

Riktigt glad i hjärtat idag. Höll igårkväll första kundalinipasset i min grupp för denhär vintern. Jag tjuvstartade visserligen med yoga the kundalini way redan i somras, men nu är det på riktigt och nu är det helt i enlighet med traditionen. Känns väldigt befriande att vara i gång och äntligen få dela yogan med andra igen. Upplever en helt annan energi i shalan med kundalinin, det känns både i själva rummet och det märks på det gemensamma fokuset i gruppen. Jag känner också att jag förmedlar lite annorlunda nu, något som jag har känt ända sedan i våras under de pass jag hållit från och till. Det är väl kanske så när man verkligen är trygg i något.

Den osäkerhet och otillräcklighet, som jag har dragits med förut existerar knappt längre. Nu vet jag att min kropp räcker till och jag vet att jag duger precis som jag är. Dessutom är mitt fokus, min egenträning och min undervisning i linje för första gången någonsin! Jag har i flera år upplevt en konflikt i att inte riktigt veta var jag hör hemma, eller, att jag inte riktigt kunna leva ut min egen yoga. Sökandet i sig har varit en mindre pärs, men för mej var det jobbigast att i synnerhet dra yogapass i ashtangayoga när jag inte själv brinner för systemet och traditionen - det har varken varit rätt mot mej själv eller mot mina elever. Däremot är det inget jag ångrar och jag vet att jag istället för den allra mest perfekta tekniken har förmedlat andra bitar av yogan; min egen inlevelse och inte minst min tro på yogan i synnerhet. Faktum är att jag känner tacksamhet för att jag gjort exakt den resa jag gjort. Uppförsbackarna har lärt mej massor och fortsätter lära även när det rullar på bra. Inget bananskal i världen hade nämligen tagit mej dit jag är idag!

Därför njuter jag alldeles extra när jag får skörda frukterna av mitt sökande. Inte så att jag ser det som att jag är i mål, utan snarare att jag valde rätt i dendär vägkorsningen. Sen grubblar jag inte så mycket på vad som ligger framför, utan i allra största mindfullness-anda så tar jag saker för vad de är, strävar till att älta mindre och låter framtiden vara i fred. Då har jag all tid i världen att vara glad i hjärtat och inte hela tiden längta bort och vidare. Wahe Guru Wahe Guru Wahe Guru Wahe Jio!

dagens ord och inga visor

2011-09-15T11:47:00.004+03:00

Stöter på orden "Harmoni är att äta och vila, sova och vakna: balans i allt du gör. Detta är vägen till frid" ur Bhagavadgita och tänker i mitt stilla sinne hur svårt vi gjort det för oss. För så är det ju. Våra mest basala behov är det vi minst bryr oss om idag. Tyvärr.

Ja, egentligen var det väl inget mer jag ville ha sagt.

the five sutras of the Aquarian Age

2011-09-13T17:03:00.003+03:00

Jag har aldrig varit särskilt insatt i tidsåldrar, astronomi eller ja, olika faser i tiden överlag. Det har liksom gått in på något-jag-inte-behöver-veta-just-nu-kontot och legat där. Men nu står jag plötsligt mitt uppe i en ny medvetenhet och det är så spännande! Lyssnar och läser fascinerat om hur världen förändras och hur vi precis ska gå från Fiskarnas tidsålder in i Vattumannens. Alldeles väldigt förenklat betyder det att vi söker oss inåt istället för utåt. Vi går från en smått desperat bön om hjälp, till att ha den kunskap och medvetenhet vi behöver - nu är dags att hjälpa andra. Jag var lite inne på det redan här och tänker att det är en härlig tid vi lever i. Ändå.

Yogi Bhajan dikterade fem sutras för denhär tiden, som jag tycker är fantastiskt vackra. Nästan som poesi. Och jag känner att jag kan relatera till dem alla på ett väldigt vardagligt plan. Det handlar inte om högtflygande filosofiska tankebanor eller svårgreppbara budord, utan snarare om hederligt bondförnuft och öppenhet gentemot mänskligheten.

1. Understand through compassion; otherwise you might misunderstand the times.
2. Recognize that the other person is you.
3. When the time is in you, start and the pressure will be off.
4. There is a way through every block.
5. Vibrate the cosmos; the cosmos shall clear the path.

Yogi Bhajan

Så glad. Så glad. Att jag får så mycket mer med kundaliniyogan - det är som jag läste nyligen att kundalini liksom är en yoga med extra allt! Det är riktigt häftigt att få ta del av en yogisk filosofi och livsåskådning, som passar mej som hand i handske. Det är som om detdär klassiska förening av kropp & själ fått en helt ny innebörd - går från ett rätt ensidigt fokus på asana, till en mer holistisk syn på yogan. Något som redan gjort stora avtryck i mitt liv och beteende. Bara det att sluta med kaffet (förutom ett par pyttekoppar, för njutningens skull) och att jag faktiskt helt gått in för vegetariskt (big step för mej)! Och att jag mer och mer går in för ekologiskt och organiskt (här kanske jag vimsar till begreppen lite?!), inte minst då det kommer till vad jag smörjer in mej med och tvättar håret i. Loppisfynda och återanvända, och att helt enkelt vara nöjd med det jag redan har! Sen kanske jag inte alltid gör de bästa valen i matbutiken ännu, men där kommer nog "småorts-dilemmat" in i bilden, eftersom jag inte gärna kör extra in till stan bara för att få tag på ett ekologiskt alternativ... Men redan medvetenheten i sig innebär att man åtminstone är halvvägs och det är ju hur långt som helst. There is a way through every block!

så mycket tydligare

2011-09-12T20:07:00.002+03:00

Känner mej annorlunda i kroppen. Utan att riktigt kunna förklara hur. Hursomhelst känner jag att kundaliniyogan arbetar längre in i kroppen, tillika som den också kommer åt energikroppen och allt det andra opåtagbara. Det handlar inte om några omvälvande förvandlingar, utan snarare om en förnimmelse av back-to-basics där jag skalar bort gamla, invanda mönster. Ger utrymme för det enkla istället. Vissa dagar känner jag en liten sorg, att jag inte längre har tid för hathayogan och för lekfullheten. Samtidigt vet jag att det kommer jag också hitta i kundalinin småningom. Vissa dagar är jag mer än tacksam att jag har min kriya att gå till, att jag vet exakt vad jag ska göra. Ibland vill jag skrika och ifrågsätta, andra gånger är jag bara i hängivelsen. I alla dessa sinnestillstånd finns en underliggande tyngd, en känsla av trygghet och självklarhet. En helt annan inställning till min kropp. Som om jag ser allt så mycket tydligare nu.

att få vara ensam

2011-09-07T11:53:00.003+03:00

Varannan vecka är jag gräsänka. Oftast. Då min man jobbar och sover borta. Jag har inget emot det, tvärtom kan jag tycka det är väldigt befriande och kravlöst. Nu är det inte så att vi har fnurror på tråden, men jag tycker helt enkelt om att vara ensam och är varken rädd för mörker eller åska... Att dottern redan är pre-tonåring gör ju dessutom att det inte är småttingar med i bilden. Hursomhelst. Dessa veckor brukar jag leva ut min yoga rätt hejvilt. Inte för att jag precis håller igen när mannen är hemma, men av naturliga skäl så går liksom familjelivet före yogamattan oftare när hela familjen är samlad under samma tak. Det ingen big deal för mej, utan snarare så naturligt att jag sällan reflekterar över det.

Däremot är jag väldigt medveten om hur litet vårt hus är. Och lyhört, som jag redan nämnde när jag tidigare skrev om min spärr att sjunga mantran i högan sky. Så när det bara är jag och dottern hemma finns det liksom mera utrymme för både ljud och rörelse. Vårt sovrum ligger precis intill badrummet och med bara ett par kliv står jag i (kall)duschen hur svintidigt jag vill, utan att väcka en sömnig make. Jag kan ha yogamattan liggande på sovrumsgolvet hela dagarna utan att någon bryr sig eller muttrande kliver över den. Jag kan låta mjuk musik virvla runt min yoga vilken tid på dygnet som helst. Och jag kan göra Sat Kriya halv sju om mornarna utan att en själ störs av det.

Ett smått underbart dubbelliv, som jag lärt mej uppskatta. Men som också, förstås, kan vara jobbigt ibland när man står ensam med meterhöga drivor av snö utanför ytterdörren, cykelkedjor som hoppat av, bilar som inte startar eller man helt enkelt håller på att längta ihjäl sig och det fortfarande är flera dagar tills han kommer hem igen. Fast längtan är bra. Det är så härligt när den är över sen.

det dagliga, andliga brödet

2011-09-05T17:38:00.004+03:00

Småningom tillbaka i en vardagsrutin, där dagarna återigen är indelade i timmar & minuter. Kan inte låta bli att tycka det är en lättnad. En rätt sorgfri tillvaro där jag har alla chanser att vara i nuet bara jag vill. Går långsammare än förut bland bokhyllorna på jobbet, tänker att här finns inget att stressa för. Konstaterar med gläjde i hjärtat att jag inte har en ständig ilska bubblande under ytan, utan att jag kan slappna av och ta saker som de är - fast de knappast kommer vara rättvisa och somrigt soliga varje dag, men det är inget att ödsla tankar och energi på i förväg. En helt annan inställning och med helt andra mål. Ja, var det inte värre än såhär?! Så skönt!

En annan rutin är den dagliga yogan. Det dagliga, andliga brödet. Det var inte helt lätt förra veckan och de första dagarna med min Kriya for Elevation. Dels störs jag lite av att behöva fippla med en timer medan jag yogar. I Kundalini är det viktigt att hålla sig till de exakta tidsangivelserna i en Kriya, eller åtminstone hålla sig till ett visst tidsintervall. Så nu körs inget på en höft längre, utan varje moment utförs i ett visst antal minuter. Dels har jag ännu för många tankar med mej på mattan. Funderar att göra som en av våra lärare sade att hon gjorde i början; hon hade helt enkelt block & penna bredvid mattan och skrev ner när alltför mycket hopades i tankevärlden. Sen kunde hon fortsätta sin Kriya, med rensat huvud.

I helgen vände det. Fick mer känsla för tiden och blev inte så uppstressad av timern. Dristade mej till och med till att köra ett pass helt utan, bara för att få njuta av flow och total fokus. Hade ändå klockan bredvid mej och tjuvkikade lite emellanåt, bara för att se att jag trots allt följde tidsangivelserna rätt bra. Mycket kommer nog sitta i kroppen vad det lider, men tills dess. Ryggflex i exakt 2 minuter, varken mer eller mindre.

Meditationen Kirtan Kriya förstår jag att är bra för mej, eftersom jag möter ett visst motstånd... fast nu börjar den nog landa i mej. Att meditera med mantra och behöva göra det mer eller mindre högt har jag fortfarande lite svårt för. Inte rent konkret, utan mer att jag inte riktigt känner att det finns rum för det hemma hos oss. Inte när resten av familjen är hemma. En del av mej vill dra sig undan och göra det absolut ensam. Som det är nu blir det mest viskningar och det ger mej lite olustkänslor, som om jag bara vill stiga upp och göra något annat. Däremot är det något helt annat när jag kan göra det ensam och kan sjunga ut helt. Vet att det är något jag bara behöver vara i och acceptera, med tiden kommer också dethär att lösa sig. Sitter kanske och chantar högt i vardagsrummet under bästa sändningstid om kvällarna ännu... medan huset är fullt av både familj och andra. Sa Ta Na Ma.

Mina begränsningar har jag ofta satt själv.
Note to self.

yoga är en process inifrån ut

2011-08-31T21:36:00.003+03:00

Ong Namo Guru Dev Namo
Ja, var ska jag börja. Kanske redan i trapphuset utanför yogacentret när jag kommer dit och känner yogan i atmosfären. Eller kanske när jag kliver in i shalan och drar efter andan, så ljust och fint är det. Fast kanske ändå när de andra börjar droppa in och vi nyfiket hälsar på varandra. Eller när vi till slut sitter där, allihopa, och våra lärare Maja och Viveca strålar mot oss i sina vita turbaner. Nej, det går inte att börja någonstans specifikt. Resan har börjat. Helt enkelt.

Underbara, intensiva dagar, långa och korta på samma gång. Tiden blev något relativt. Givande på ett djupt plan att helt få sjunka in i yogan, i det yogiska. Andas yoga, äta yoga, sova yoga, läsa yoga, prata yoga. Möta människor, som kommer gå jämsides på vägen i nästan två år. Vi kom dit med olika bakgrund och bagage, ändå så lika och så enade. Åsikter och insikter, alla har rum och allt är bara varianter på samma livsgrund.

Jag sov på yogacentret och det är jag glad över. Vi var nämligen flera som gjorde shalan till sovsal om kvällarna, ett riktigt yogakollektiv! Särskilt tacksam att jag faktiskt slipper åka ifrån yogan under träffarna, att jag inte behöver möta vardagen (och verkligheten) mellan varven. Det blir som ett retreat, ett sätt att bryta mönster och slippa gå runt i vardagens cirklar.

En viss lättnad också. Att jag både kom till Umeå och åkte därifrån med att det är så rätt. Jag litade till min magkänsla, den var så stark, och den förde mej rätt. Jag behöver inte gå runt och gräma mej, det är helt perfekt!

Det kommer bli härligt tufft. Träffarna kräver sitt, på ett uppbyggande sätt. Att förändra en redan invand yogavana kommer också att vara utmanande, samtidigt kan jag tycka det är en ynnest att få Kriyas och meditationer att göra hemma. Bli tilldelad ett färdigt program, som ska göras ett visst antal dagar och som man varje dag skriver en reflektion över. Inget lämnas vind för våg, utan allt känns skönt kontrollerat och tryggt. Ibland kommer hela gruppen att få samma Kriyas och meditationer att göra, men småningom får vi också personliga upplägg, som är särskilt uttänkta för var och en av oss. Tänk! vilken gåva!

Denna första träff var stort fokus på praktiska ting, naturligtvis, men vi hann också med många grundläggande saker inom Kundaliniyogan - bland annat vad gäller upplägg av pass och ingående teori om de vanligaste positionerna. Faktum är att det känns riktigt bra att vara lite av en novis när det kommer till Kundalini, för nu kan jag etablera en korrekt bas och slippa förvandla gamla mönster och inställningar till nya. Däremot kan jag redan nu uppleva små konflikter när det gäller min insikt i andra yogatraditioner och hur jag hittills gjort min yoga. Jag får omvärdera och programmera om sådant som hunnit rota sig rejält, acceptera nya sätt att se saker och anamma andra sätt att tänka och utföra. Fast i det stora hela ser jag det som ett stort privilegium att ha en relativt bred yogabas att börja från, det gör det lättare för mej att tillämpa mina kunskaper sen.

Maja och Viveca påpekade gång på gång att Kundaliniyoga är en form där man förespråkar att lära sig yogan inifrån ut. Ja, den inre Gurun då igen. Det finns nämligen inget annat sätt att lära sig yoga, allt annat är att klä på sig kunskap - för att använda ett lite klumpigt uttryck. Dessa kloka lärare säger också att en position bygger man infrån, främst från sitt navelcentra, men också med hjälp av bandhas, fokus och andning. Liksom en inre, stabil ståltråd, som man hänger upp positioner på. Först när yogan (och positionen) kommer inifrån blir det en icke-ansträngd företeelse, något som bara är och lyser i sin självklarhet. Därför är det möjligt att sitta i en till synes hopplös position i timtal med minsta möjliga ansträning, för yoga inifrån ut är hållbart - inte tvärtom.

Det var kanske det jag tog med mej mest hem. Denhär gången. Hur det allra mest handlar om att börja bygga yogan kring ens inre ljus. Lita till att all kunskap redan finns inom en och att vi bara behöver få hjälp på traven för att hitta den igen. Via andning, fokusering och positionering rena vårt energisystem, så att vi inte så lätt störs av yttre omständigheter. Att vi får det så mycket lättare att vara i oss själva, i den fysiska kropp vi lever i just nu.

Och ja. Jag duschade kallt varje morgon innan Sadhanan! Och jag överlevde. Kan ju inte säga att jag njöt precis, men kan faktiskt tänka mej att fortsätta eller åtminstone seriöst pröva på en period för att uppleva de positiva effekterna. För det är också en annan grej inom Kundalini, att skaffa sig personliga upplevelser av allt - att inte bygga sin kunskap på andras insikter, utan faktiskt skaffa dem själv. Det är också därför vi uppmanas att testa bland annat kalldusch och att ha turban, för att ärligt kunna berätta och undervisa utgående från egen erfarenhet. Är det sen så att vi varken vill duscha kallt eller ha turban, så är det något vi kan motivera utgående från den inre kunskapen. Make sense.
Sat Nam

tacksam

2011-08-30T19:11:00.002+03:00

Hemma igen. Fast ändå inte. Behöver få landa lite innan jag sätter mej ner och skriver på riktigt. Det är en del att smälta efter fyra dagar på yogamattan, anteckningar hullerombuller, läroböcker och meditationer & kriyas, som ännu gosar runt i kroppen på mej - ja, i hela mitt väsen. Tacksam och glad att jag valde denhär vägen, det kommer inte bli den lättaste av dem alla, men det kommer bli den rätta(ste). För mej. I min utveckling. I min förändring.

Och jag har kommit underfund med flera saker. Bara det.
Sat Nam.

det blev som det skulle

2011-08-20T19:22:00.004+03:00

Vet ni. Jag drack min sista kaffekopp på måndagmorgon. Sen dess ingenting, nada, nothing. Det bara blev så. Ett snabbt beslut och jag har överlevt. Lite som att vara i en bubbla, inklusive sirapströg huvudvärk, de första dagarna, men sen har jag fungerat som en normal människa. Kanske inte det mest lyckade draget att sluta med kaffet precis när jag skulle tillbaka till blomsterjobbet, men det mesta obehaget flöt ihop med stressen... Huvudlöst bråttom och energidränerande. Såpass att jag sade att jag vill sätta punkt nu. Så nu har jag sagt hejdå till blommorna.

Insåg att jag varit farligt nära att bli för trött tidigare i sommar. Jag började känna igen tecken från förr, en hjärna på högvarv och sömnlösa nätter. Dessutom behovet av omotiverad kontroll och struktur. Jag brukar bli uppmärksam på dehär sakerna när jag kommer på mej själv med att dammsuga för femte gången samma vecka. Maken brukar märka samma sak. När jag börjar gorma och hota med att flytta ut för att det ligger en strumpa i hallen eller att någon smulat på köksgolvet. När allt liksom tappar sin rätta proportion och jag känner att jag inte hinner med. Hur jag än försöker. Får jag inte stopp på den negativa spiralen i tid, så kryper jag ner i mitt skal och blir väldigt ohanterlig - både för mej själv och andra.

Jag är betydligt känsligare än förut. Jag reagerar snabbare än de flesta när det blir "för mycket". Fast dethär har jag skrivit om förut. Många gånger. Det står mej bara så nära, alltid. Lite som att vara nykter alkoholist, men i fråga om utmattning. En gång kraftlös, alltid medveten om den sidan hos en. Nu är jag inte där, men jag hade inte behövt många månader på mej (på plantskolan) för att fastna än en gång. Och bli för trött.

Fast nu behöver jag inte bekymra mej längre. Jag slutade några dagar tidigare än planerat och ävenom det känns lite som att jag kanske är lat och lite ansvarslös, är jag allra mest lättad. Jag behövde inte dendär stressen just nu, inte dedär otrevliga stämningarna heller.

Fyller de sista dagarna av min över årslånga "ledighet" med vila och feelgood. På torsdag åker jag över till Umeå och första avsnittet i yogalärarutbildningen. Följande torsdag återvänder jag till jobbet bland böckerna. Allt känns rätt, väldigt rätt. Jag njuter av lugnet inombords och det faktum att det blev som det skulle, fast det var lite kringelkrokigt ett tag. Om Namah Shivaya. Mantrat för inre styrka, oräddhet & gudomlighet.

mer med hjärtat

2011-08-19T22:47:00.002+03:00

Läser i flera bloggar om hur livet tycks breda ut sig framför våra fötter på ett så härligt sätt just nu. Visst, vi lever jämsides med sorg och avigsidor, men med en ökad medvetenhet blir det också lättare att handskas med det tunga och mörka. Guru Dharam Singh pratade på Ängsbacka om den tid vi lever i nu. Hur hela världen mer eller mindre är tvungen att ändra sig, tänka mer med hjärtat och mindre med hjärnan. Hur upplysningen och medvetenheten ökar för varje dag. Det är 2012 det. Och det är också därför som det är så turbulent inom så många områden, som politik och ekonomi, för det är inte helt lätt när hårda ideal plötsligt ska möta mjuka. Jag tycker om dehär tankarna, att vi faktiskt är på väg mot ett mjukare liv.

Bhakti yoga. Hjärtats och kärlekens yoga. Mer hjärta i vår yoga, ger mer kärlek till (om)världen. Faktiskt.

Nästan så att jag knappt vågar tro det är sant att det är så enkelt. Bara genom att förändra de egna tankarna och ha tillit till sig själv, så förändras ens liv till det bättre. Hur det är så vackert självklart att jag får det jag behöver, bara jag helt enkelt ber om det och tror på min önskan. Hitta glädje genom att se det egna ansvaret och inte bara skylla på andra. Inte tycka att dethär är för stora tankar för en så liten röst på jorden, som min, utan ge sig hän och vara sig själv och låta andra vara sig själva. Låta alla få rum.

Jag fortsätter utforska dessa nya tankar. Tankegångar. Liksom jag fortsätter att låta yogan komma och gå som den själv vill. Jag är mera i hjärtat än i hjärnan. Mera i få rörelser än i vinyasan. Mera i långsamma steg än i jäkt. Och inget får mej att ändra på det just nu.

ljus & kärlek

2011-08-18T11:42:00.003+03:00

Du och jag är miraklet här
du och jag är miraklet här
du och jag är miraklet här
du och jag är miraklet

Jag har alltid fascinerats av Thomas Di Leva. Hela hans uppenbarelse. Det är något alldeles särskilt med honom. Så igår när han hade en spelning här i stan var jag självklart där. En varm augustikväll, en mysig innergård mitt i stan och musik för själen. Amen. Han var precis så bra som jag föreställt mej. Varm humor, underbara texter och mellansnack som berör. Rymdkram!

Mina egna (mobil)bilder

förberedelser

2011-08-14T10:26:00.005+03:00

Idag är det en vanlig söndag. För imorron är det måndag. Måndag som i jobb. Vart mina lediga veckor har försvunnit vet ingen, men nu smakar morgonluften höst och kvällarna har redan blivit mörkare. Hur mycket jag än älskar sommaren, solen och värmen, så möter jag alltid hösten med en viss förväntan och lättnad. Tillbaka till det ordnade kaoset, som kallas vardag. Det känns väldigt okej.

Att jag måste kavla upp ärmarna och lyfta växter & träd i ännu några dagar, är också okej. Ett jobb är ett jobb är ett jobb. Framför mej har jag dessutom mindre än två veckor tills jag åker över till Umeå och första avsnittet i min yogalärarutbildning. Det är ju ingenting! En del dagar kan jag fundera vad jag gett mej in på, andra dagar undrar jag vad det var jag tvivlade på igår. Så är det ju ofta när man står inför något nytt. En pirrande osäkerhet och förväntan.

Jag är medveten om att jag står inför en del omvälvande omställningar och förändringar. Det har jag förberett mej på hela sommaren. Liksom jag lite envist klamrat mej fast vid en del olater och laster, enbart för att jag vetat att snart är det slut på det "roliga". Det är också väldigt okej. I informationen från Kundaliniyoga institutet ombeds vi att sluta med kaffet, eftersom vårt nervsystem kommer uppskatta det. Ohwell, jag vet. Samtidigt tror jag på att inte ge upp allt - och jag tycker väldigt mycket om mitt kaffe. Fast trappa ner, det ska jag, bara jag får min morgonmugg. Ett litet tag till.

Såhär, men i vitt. Nina i turban.

Vi ombeds också skaffa en vit sjal eller turban inför Sadhanan. Också något jag är mer än väl införstådd med. Hade någon bett mej för något år sedan hade jag väl höjt på ena ögonbrynet och vänt på klacken. Nu är jag alldeles förtjust i tanken på att vira in huvudet. Skydda mitt kronchakra i meditationen. Och kunna ha världens värsta Bad Hair Day och ingen vet om det!

Uppmaningen att redan nu börja yoga varje dag (under utbildningen är det en förutsättning) tar jag emot med ett leende. Säg åt mej att jag inte får yoga varje dag och det blir problem. Nu får jag bara fortsätta som vanligt. Just nu med en yoga i energisparläge, avslappnat och väldigt skönt. Många sena semesterkvällar har jag brett ut filtar i vardagsrummet och yinyogat bland bolster och kuddar. Ofta med mantrasång i mp3-hörlurarna. Det blir något alldeles särskilt när andningen ligger djupt i kroppen och ett mantra samtidigt strömmar genom varje cell. För på cellnivå är det när yogan är som mest fokuserad och allt runtomkring drar sig tillbaka. Då behöver det inte vara de svåraste av asana eller den knepigaste Pranayama, utan ren och skär närvaro räcker.

Så ja, det känns alldeles fantastiskt nere i maggropen att få gå denhär utbildningen. Hitta ytterligare vägar att fördjupa upplevelsen och kunskapen om yoga. Få hjälp på vägen med sånt som känns svårt och få stöd i det egna ansvaret. Allt är helt okej. Med andra ord.

gräv där du står

2011-08-13T09:53:00.007+03:00

Läser Ayurveda för ditt sinne av Janesh Vaidya och tar tacksamt emot bekräftelse. Hittar svar och förklaringar. Glad att äntligen ha en bok om ayurveda, som inte bara predikar om hur jag ska äta eller sova, utan som konkret ger mej råd om hur jag kan hantera saker i mitt liv så jag kan leva till fullo. Sådant som verkat främmande förut, känns med ens väldigt naturligt och jag behöver inte ens fnysa eller bläddra vidare när han skriver om att det inte finns några genvägar till ett öppet hjärta. Jag förstår och inser också att väldigt mycket av mina blockeringar faktiskt suttit i hals(chakra)en och inte enbart i hjärt(chakra)at. Jag märker att det är en enorm verkstad att få ordning på sina tankar och lära sig att styra dem, istället för att låta sig styras. Ändå blir jag inte uppgiven, utan kan lättad konstatera att mycket av jobbet har jag redan gjort själv. Både medvetet och omedvetet. Jag tog tag i min meditation vid exakt rätt tillfälle i vintras. Jag hittade och fick kraft när jag behövde det. Jag skriver hittade & fick, för nu har jag betydligt lättare att plocka fram det jag redan vet istället för att inte ens veta var jag ska börja.

Det heter ju gräv där du står. Såklart är det där man måste börja. Det har bara tagit så länge att begripa det. Att det skulle vara bortkastad tid känner jag inte, snarare behövlig tid. Kanske det till och med handlar lite om att bli vuxen, äntligen... Så vuxen att man småningom börjat våga släppa fram barnet inom sig. Som när man tillbringar en förmiddag i skogen med dottern och inte kan låta bli att stå på huvudet i mossan och göra bryggor på en bänk, med gummistövlar på ♥

Egna foton

Guru Om

2011-08-10T21:17:00.003+03:00

När allt bara är. När bitarna liksom passar oavsett vilken väg man svänger dem. När det finns tillräckligt med utrymme för hela ens väsen. När acceptansen är större än allt annat.

Ja, det känns äntligen som att jag hunnit ifatt mej själv. Och det känns som att jag först nu börjar förstå mina egna ord. Mycket av det jag skrev hos Maria igår, formulerade jag "högt" för första gången. Sen handlar ju allt om en livslång process. Vi kommer alltid stå inför nya val, men bara vi räddar oss själva först (tänk syrgasmasken i flygplanet) så har vi det betydligt lättare att vara starka även för andra! Att vara stark är också att lysa. Att låta den inre övertygelsen, det inre ljuset, visa väg åt andra. Jag lyssnade på Donna De Lorys Guru Om i bilen hem från ett möte ikväll. Jag har lyssnat på den otaliga gånger, jag har sjungit med lika många gånger och det går alltid rysningar av välbehag genom kroppen när jag hör de vackraste av ord i inledningen...

"What is Guru and who is Guru? The conscious within you is the Guru. The one that guides you, the one that enlightens you. As such, there is a Guru in everybody."

In Everybody!
In Everybody!

Den inre läraren, den som redan har alla svar. Låter vi, lyssnar vi och litar vi... ja, då är vi långt på väg. Vi har allt inom oss redan. Och lever vi mer och mer i enlighet med det naturliga. Ja, då lever vi vårt liv.

När sorgebudet från Norge nådde oss på Ängsbacka sjöng vi, tillsammans med en inspelning av Snatam Kaur, Franciskus bön. En alldeles gudomlig bön! Med det allra vackraste och självklaraste budskap. I kölvattnet av mörka händelser tänds ofta ljuset och förenar människor. Ju mera ljus, desto mer växer vi samman. Den finaste av förening när vi nickar i samförstånd och vet att våra hjärtan möts.

Lord, make me an instrument of Thy peace.
where there is hatred, let me sow love
where there is injury, pardon
where there is doubt, faith
where there is despair, hope
where there is darkness, light
where there is sadness, joy.
O Divine Master,
grant that I may not so much seek to be consoled as to console
to be understood, as to understand
to be loved, as to love
for it is in giving that we receive
it is in pardoning that we are pardoned
and it is in dying that we are born into Eternal Life.

Mina ord idag. Hjärtats röst. Guru Om.

@ Yogamamma

2011-08-09T13:10:00.004+03:00

Jag bloggar hos Maria idag.
Tack för förtroendet, du fina!

Och tack för alla helt underbara kommentarer ni skrivit!

Bilden har jag lånat av Maria

snälla förlåt mej

2011-08-06T16:42:00.002+03:00

En av de mest kärleksfulla meditationer jag fick vara med om på Ängsbacka var Snälla förlåt mig-meditationen. Enkel och avskalad.

Bara sitt i lätt meditationsställning. Händerna vilande på knäna, gärna med handflatorna vända uppåt. Blunda och hitta en lugn andningsrytm. Upprepa följande mantra högt för dej själv.

Ursäkta mej

Snälla förlåt mej

Jag älskar dej

Tack

Känn in varje ord. Känn in betydelsen. Gör det för din egen skull, eller för någon annans. Dem du älskar kravlöst, men inkludera också dem du inte har mycket till övers för. Mena det du säger. Tro på det du säger.

Att göra dethär tillsammans med andra är mäktigt. Alla röster som förenas i ett vackert mummel. All energi som letar sig ner i dina öppnade händer. Hur du tar emot och ger på samma gång.

som danssteg inombords

2011-08-05T16:56:00.003+03:00

Idag regnar det. Fast det gör inget. Känns bara skönt. Sov halva dagen, nästan, och är sådär Kapha-trög som man blir då. Men det är också okej. Yogade mej igenom eftermiddagen, längelänge. Tillägnade varje rörelse mej själv och min andning. Under bråkdelar av sekunder var jag ingenstans, men ändå överallt. I fokuset mot tredje ögat och tomrummet mellan andetagen. Kapitulerade i framåtböj efter framåtböj, mjuka runda lena rörelser i höften. Som danssteg inombords. Total frihet i positionerna. Total frihet i förflyttningen. Närvarande, men ändå långt borta. Oändligt tacksam att jag fick den stunden idag. När allt bara var. Och ännu är.

när andan faller på (och illamåendet)

2011-08-03T17:01:00.004+03:00

Går så långsamt jag kan genom dagarna. Försöker vara i det som är, i det kravlösa och enkla. Jag trivs ju bäst härhemma och njuter av att få ha vardagssemester. Har inte haft något storslaget inplanerat som familj denhär sommaren, dels har vi båda jobbat mycket och så hade jag ju min yogasemester, medan mannen snart kommer åka på mc-resa på egen hand. Skönt att kunna göra saker på varsitt håll och vara absolut okej med det.

Yogar när andan faller på. Sover oftast lite för länge, men det är också skönt. Behövligt. Tror kanske inte på sömnskuld, men tror absolut att man behöver ha några veckor i året då kroppen själv får bestämma hur mycket den vill sova. Så jag lägger mej om kvällarna när jag blir trött och kliver upp när jag är utvilad. I perioder är jag disciplinerad med att yoga om mornarna, eller tar mej åtminstone tid att sitta ner i några djupa andetag innan frukost, men jag kan också helt välja bort det. Yogan finns ändå med mej och emellanåt har jag helt enkelt större behov av att yoga om kvällarna, eller som nu, när jag oftast yogar på eftermiddagarna. Gärna ute, på verandan eller ute på gräsmattan, med rökelse runtomkring så inte skogens alla mygg hittar mej.

Nyss hade jag tänkt göra min dagliga kriya, men kroppen ville annat. Inledde med De 5 Tibetanerna och hade tänkt fortsätta med asanas för det 2:a chakrat, men fick lägga mej i Savasana för att mota undan illamåendet. Det var så starkt idag! Känner mej ännu smått yr och lite blek. Åh, vilken mäktig serie tibetanierna är. Jag hyser hatkärlek inför rörelserna, vill så gärna men det är så obehagligt med dehär illamåendeattackerna. Jag vet att det är någonsorts process och att det blir lättare med tiden. Behövs både kontinuitet och ihärdighet, men när obehaget satt sig litegrann i kroppen skapar det en tröskel som kan bli rätt jobbig att ta sig över. Får bita ihop med milt våld och varsamt pusha på både kropp & sinnen för att ta sig över och vidare.

Nu är det bara tre veckor tills jag åker över till Umeå och första närstudieträffen på kundaliniyogalärarutbildningen. Jag är både spänd och förväntansfull. Jag kan känna ängslan inför just reaktioner - hur kommer jag reagera på de kriyas och meditationer jag blir tilldelad och hur kommer jag klara av de uppgifter och övningar jag står inför?! Jag vet ju att man bara får så mycket man klarar av (som livet i övrigt) och att jag inget har att oroa mej för, men ett visst mått med fjärilar i magen är ju bara bra.

Blåbärspaj i magen är också bra. Fast det kanske var just den som inte gillade tibetanerna idag?!

och så fick jag ju äntligen...

2011-08-01T17:01:00.004+03:00

...träffa Annika! På riktigt och inte bara via våra bloggar. Det var som att återse en gammal vän. Rakt igenom. Inte ett dugg konstigt att sjunka ner i hennes soffa och prata om sånt som vänner pratar om. Så glad att hon och D öppnade sitt hem åt oss på hemvägen. Att vi fick mellanlanda och ta igen oss, men också stanna kvar en stund i yogans kravlösa gemenskap. För så är det ju - yogan förenar och skapar rum där alla får plats.

Nu önskar jag Annika de bästa av dagar i Indien, dit hon åker imorgon. Vad du kommer få uppleva! May the long time sun shine upon you. All love surround you. And the pure light within you guide your way on.

om namah shivaya

2011-07-31T18:54:00.004+03:00

Sadhana. Att kliva upp vid fyra, fem och börja dagen med sin andliga disciplin. Andas in de tidiga morgontimmarna med absolut närvaro. Det är som vilken morgonyoga som helst, men ändå inte. Sadhana är en timme uppmjukande, fysiska rörelser inklusive lång Savasana. En timme mantrameditationer. Sadhana föregås också, helst, av en kalldusch - du smörjer in dej i (mandel)olja och duschar sen kallt, detta får igång cirkulationen i varje cell! Förberedelserna inför Sadhana görs så långt det är möjligt i tysthet, man rör sig med värdighet och stänger ute allt som inte hör samman med den inre stillheten.

Jag gjorde Sadhana ett par gånger på Ängsbacka, förutom kallduschen (jag har på känn att den kommer i samband med min utbildning sen, brrrr), och njöt alldeles särskilt av sången. För som jag sjöng! hela veckan. Mantran, som förut kändes lite abstrakt och nästan skrämmande, har blivit en viktig del av min yoga. Vibrationerna, ljuden, orden, budskapen. Ändå hade jag aldrig trott att musiken och sången skulle vara en så stor del av Ängsbacka, att jag skulle få rensat ut så mycket med min röst och min dans.

Det var i Kundalinin som jag avväpnades. Mest. Förstås, höll jag på att skriva, för det är ju så jag känner. Ända från första början när jag hittade mej själv med näsan i böcker om kundalini. Att det var så uttänkt, så självklart och att det var menat för mej. Guru Dharam Singh behövde bara finnas i min närhet för att jag skulle bli ödmjuk. Han har en visdom, som även nu efteråt inspirerar och förundrar mej. De pass jag gick för honom kommer nog alltid finnas kvar som något avgörande. Det var inför honom som jag fick släppt taget om mycket och det var i hans Savasana, som jag sjönk ner genom fler lager än förut. I hans mantrameditationer fanns bara NU, ljudet och vibrationerna. Och trots att det var urjobbigt i vissa positioner när kroppen darrade och bara ville ramla ihop i en blöt hög... precis då sade han något uppmuntrande eller så såg man upp mot honom och fick se honom leende betrakta oss. Då orkade man lite till. What a man.

Emma Öberg var jag nyfiken på redan innan jag åkte. Ändå dröjde det mot slutet av veckan innan jag gick på något av hennes pass. Hon är verkligen yoga, hon är musik och hon är en gudomlig sångröst. Att chanta i samma rum som Emma är litegrann som att sjunga med en ängel. Hennes kriyas var av de kraftfullare slaget och jag mäktade inte alltid med. Det var också under hennes pass som jag enda gången blev asförbannad! Min hjärna skapade parodier på hennes röst när hon gav instruktioner till en aktiv meditation, jag försökte göra rörelserna, men kände bara hur ilskan bubblade i mej. Så jag tog resolut ner händerna mot knäna, satte fingrarna i Gyan Mudra och bara andades. Ut med ilskan! Jag hade en nyfunnen yoginivän på mattan bredvid och hon sade efteråt att hon kunde känna min ilska, att den var så påtaglig... Efteråt log jag bara. Gick till frukosten med lätta steg och fnissade åt mej själv. Det är så mycket som ens kropp har för sig, bara man tillåter den. Om Namah Shivaya.

Så testade jag Medicinsk yoga med Malin Rydesjö. Lågmälda morgonpass, som mjukade upp inte bara kroppen utan också något inuti. Marica, du har en underbar resa framför dej!

Säg Jivamukti ♥ och jag smälter! Total knockout och omedelbar förälskelse! Har ju hört en del, har ju läst på litegrann och har ju youtube:at, men att stå där och ta de första andetagen i solhälsningen the Jivamukti way, åh Santosha! Underbara, urjobbiga, genomsvettiga vinyasa. Asanas jag knappt visste om jag kunde applicera på min kropp, men ändå gjorde - utan att yoga ihjäl mej, utan att känna prestationen, utan hela tiden lyckligt, fånigt leende. Detsamma med Josephine Selanders Viryayoga ♥. OMG, tala om att hitta hem i sin egen kropp. Känna att man flyter med i ett flow, som känns bekant fast man aldrig gjort det förut. Josephine har en grym energi och jag kommer inte ifrån min beundran inför henne - att hon går sin egen väg, gör sin egen yoga och vilar i den egna övertygelsen. Stort.

Förutom dethär lite yinyoga, Iyengaryoga, Hathayoga och Rocketyoga. Smörgåsbord, så mycket att välja bland! ändå kände jag att jag alltid valde rätt, att jag gick till rätt lektion fast valmöjligheterna ibland kändes övermäktiga. Allt var som det skulle vara.

Jämsides och bredvid yogan. Mellanrummen, vilan och alla stunder bland människor man så starkt kände samhörighet med. Hur ens inre så starkt vet när någon berör och tillför. Möta blickar utan att behöva se ner. Krama om utan att behöva förklara. Gråta och skratta, tillsammans. Bara sluta ögonen tillsammans. Veta och vila.

Musik som får hela mej att sjunga inombords

Om Namah Shivaya
Lokah Samastha
Govinda fly
Servant of Peace

Eget bildcollage

in the light of Love

2011-07-28T12:29:00.007+03:00

Hemma igen. I mitt liv. Har tagit ett par dagar att landa, glad att det får ta tid. Att jag har tid. Det har hänt mycket, väldigt mycket och jag är fortfarande stark & skör om vartannat. Ängsbacka i mitt ♥.

Första frågan jag ställs inför under öppningsceremonin på Ängsbacka är "varför är du här?". Svaret är väldigt självklart och jag behövde inte ens fundera. För att bli hel. Såklart. Och för att sätta punkt för det som varit och få en ny början. Dethär är något som jag har lite svårt att definiera utan att bli alltför långrandig, men det är så det känns. Jag är smärtsamt medveten om var jag står i mitt liv och vad jag har bakom mej. Jag skriver 'smärtsamt' för det är lite så det är. Jag har en del bagage och det har inte alla gånger varit så lätt att deala med. Jag har också sådant bakom mej som bara jag själv vet om, som jag släpat på alldeles själv. Sen har jag inte hittills varit riktigt redo att släppa taget och lyfta fram det jobbiga - men när jag bokade Ängsbacka var det väldigt uppenbart att dethär skulle bli resan med stort 'R'. Så blev det också.

Först och främst. Ängsbacka är så mycket mer än yoga. Det är en plats med en särskild atmosfär och en sällsam energi. Yogan är bara ett av verktygen och bara en del av den totala upplevelsen. Så fast jag ibland yogade tre pass om dagen, så var det i mellanrummen som det mesta skedde. I pauserna, i samvaron, i chantingen, i tystnaden, i natten, i skrattet, i gråten, i healingen. I min kropp. I mej själv. Inuti. Tills mina ögon började stråla och jag äntligen hittade hem i den egna energin.

För att en sådan här förvandling överhuvudtaget ska kunna äga rum, behöver du tro. Du måste vara mottaglig och tillgänglig. Du måste våga öppna upp och vara redo. Jag har inte varit det förrän nu. Inte på dethär sättet - inte såhär alltigenom sårbart beredd att ta emot det som sker. När det väl skedde, var det ju egentligen inget att vara rädd för. Däremot har jag full respekt för en process som denna, ödmjukhetödmjukhetödmjukhet både inför mej själv, människor omkring mej och allt runtomkring. Att ta hand om mej, har fått en helt ny innebörd.

Nu vilar jag. Från den fysiska yogan också faktiskt. En rejäl förkylning kom mej till mötes genast jag kom hem. Sådär som jag vanligen brukar reagera. När hela ens väsen kapitulerat och slappnat av. Mottaglig inte bara för det icke-påtagbara, utan också för det väldigt världsliga. Så jag ligger på min filt på gräsmattan, sover litegrann, skriver litegrann, tänker litegrann och följer myrornas väg bland grässtråna. Här & Nu. Just nu.

Vad har då hänt. Vad har förändrats.

Ja. Jag har hittat mitt skratt igen! Detdär som kommer ända ner från tårna. Som inte känns ett dugg krystat. Som gör mina ögon mer blåa. Och jag har hittat gömda rum i hjärtat. Varma, ombonade rum där mer kärlek får plats. För jag har slängt ut så mycket bråte! Mediterat bort tunga minnen och minerad mark. Bokstavligen slängt dem över mina axlar. Gått runt bland hyllmeter av gammal energi och rensat ut, sorterat bort - och exakt vetat vad som tyngt mej och gjort mej så låst. Hur länge har jag inte kämpat med dethär?! I hur många år har jag inte försökt och försökt?! Ansträngt mej, knutit nävarna och velat så mycket att jag gnisslat tänder... och så plötsligt är det så självklart. Så enkelt att välja bort det jag inte behöver och dessutom väldigt konkret känt att jag fått mer ljus inuti, att det blivit mer plats för ny energi, för ny kärlek och förnyad kraft. Mäktigt.

Det har kostat på. Förstås. Jag har gråtit floder.
Av sorg. Av lycka. Av lättnad. Av frustration. Av ilska. Av medkänsla. Av ord. Av omtanke. Av kärlek. Av närvaro.

Men för en gångs skull har gråten tjänat sitt syfte. Det har faktiskt lättat. Annars brukar jag ha en känsla av att där finns så mycket kvar, att det egentligen inte gjort varken till eller från att jag gråtit hjärtat ur kroppen. Men nu. Nu har till och med de innersta tårarna hittat ut och lättnaden är obeskrivlig.

Tydligt känt energin strömma genom hela mej. Från roten upp till toppen av mitt huvud. Ren och ny. Inga kravallstaket och uppdämningar som hindrat. Inga ohanterliga känslostormar eller skrämmande upplevelser, utan bara en mjuk förnimbar bäck av värme. Stark känsla av grundande. Stark känsla av medvetenhet & närvaro. Alla behov uppfyllda.

För bra för att vara sant? Kanske överdriver jag en smula? Är det bara inbillning?
Så kan man ju också tänka. Fast jag tillåter mej att jubla. Njuta av att jag faktiskt ärligt och konkret är mer hel, gladare och stabilare. För det syns på mej. Stark och bubblande lycklig.

Jag har mer att berätta. Så jag skriver igen. Tills dess...

"In the light of love ♥ We are home ♥ In the light of love ♥ We are home ♥ In the light of love ♥ We hear and see ♥ That I will be done ♥ In the light of love"

Eget foto

Sat Nam...

2011-07-17T08:53:00.003+03:00

...nu åker vi!
Vi ses på andra sidan Ängsbacka ♥

ja, yoga unite än en gång

2011-07-15T21:21:00.003+03:00

Gjorde ärenden på stan. Tvättade bilen och klippte gräset. Satte i ytterligare en tvättmaskin och visade omsorg om några rosor jag inte fått ner i jorden ännu. Försökte komma igång med packningen till Ängsbacka, men kom inte längre med varken kanske-ska-med-klädhögen eller kartor-och-andra-papper-som-jag-borde-printa-ut. Så jag lade mej raklång i studsmattan (ja, det är min hängmatta det) och bara blundade. Slumrade en timme. Hörde bara grannens slammer och en radio som stod på. Och våra hundar som grälade slött om bästa platsen i solen.

Nödvändig powernap. Ork som återvände och nyare energi. Jobbar rätt hårt på att hålla mej själv i korta band - leva som jag lär. Inte jämt hålla på. Inte hela tiden ha listor att pricka av. Särskilt nu när energidepåerna blinkar rött. Märker det på håret. Märker det i mitt ansikte. Märker det i mina steg. Märker det med min mens, som kom alltför tidigt denhär gången (fast det gör ju inget, med tanke på Ängsbacka!). Märker det i min yoga. Märker det i min andning. Märker det i mitt sätt att skjuta upp saker, istället för att ta itu. Märker. Accepterar. Vet att det vänder. Och egentligen är jag inte ett dugg bekymrad, utan vet ju att jag har flera veckor av vila och återhämtning framför mej. Och redan nu börjar energierna röra på sig när det gäller Ängsbacka - fick en vänfrågan på Facebook av en tjej, som läser min blogg och som också är på väg. Ringar på vattnet - Yoga Unite än en gång! Ikväll fick dessutom jag och yoginiväninnan, tillika resesällskap, möjlighet att äntligen prata ikapp och ihop oss - och då kände jag att nu. NU. Vänder. Det.

Först ska jag bara vika en triljon klädplagg. Ungefär.

godmorgon!

2011-07-15T08:46:00.003+03:00

Sommarmorgon. Jag har tid att öppna verandadörren och bara ställa mej på det svala trägolvet. Sluta ögonen och andas in den morgonfriska luften. Att så lite kan göra en så hel.

dit jag egentligen ville

2011-07-13T21:28:00.005+03:00

Lite kylslaget idag. Inga varma vindar alls och jag virade tillochmed halsduk kring mej mot eftermiddagen. Har ingen lust att dra på mej någon förkylning just nu. Samtidigt är det så skönt att andas när luften är frisk och liksom hög. Och tänk att det kan vara skönt att ha strumpor och få stiga i ordentliga skor - istället för att strutta runt i sandaler och få alldeles svarta tår. Ja, där ser man, även sommaren har sina baksidor. En annan baksida, har jag haft på mitt högra bens framsida...

Förra veckan stod jag många, många timmar ömsom på huk, ömsom satt på en skranglig låda och "klippte till" blivande, små äppelträd. Jag tog bort de nedersta grenarna för att göra mer träd av plantan, så att säga. Det innebär att man måste jobba typ i knähöjd och det är allt annat än bekvämt & ergonomiskt. Tackochlov har jag en rätt stark och flexibel kropp, annars hade jag knappast kunnat stå upprätt än idag. Men jag fick faktiskt någon form av benhinneinflammation i höger ben. Ni vet, dendär smärtan man kan få när man gått ut för hårt i sin löpträning. Antagligen belastade jag särskilt höger ben och vad mera på något märkligt sätt. Har känningar ännu och kan inte riktigt kontrollera musklerna som går ner till foten, liksom underligt trött i foten. Nu blir det bättre hela tiden, så jag är inte orolig, men det har hämmat mej litegrann och jag har varit extra försiktig både i yogan och undvikit promenader helt.

Men nu har jag loggat ut. Från både små äppelträd och större. Fick så fina ord, som tack, av chefen att jag nästan blev lite rörd. Jag har ju försökt göra mitt bästa och vara till hjälp (fast det kanske blivit lite till stjälp ibland ändå...) och tänkt att jag vill göra rätt för mej. Ävenom det varit kämpigt mellan varven. Därför extra skönt och värmande få höra att både chefen och dem jag jobbat med varit nöjda med mej. Santosha & Tack.

Milstolpe. Vidare och framåt. Ändå väldigt mycket här&nu. Uppskattar och njuter. Nu tar något nytt vid och jag har lite can't wait-känsla. Åh, det är underbart skönt att andas och vara just nu. Tänker att jag är stolt och stark. Att jag gjort val, som visat sig vara bra för mej, fast det kanske inte alltid varit varken solklart eller uppenbart. Att jag tagit mej igenom och klarat mej. Inte bara bland äppelträden... utan också med det andra jag brottats särskilt med det senaste året. Att jag är där nu. Dit jag egentligen ville. Och det var egentligen ingenstans. För allt fanns redan här. Inuti mej själv.

landar snart

2011-07-12T07:32:00.003+03:00

Så glad att jag börjat förstå. Att jag inser när det är läge att ta ett steg tillbaka. Så känns det nu när jag snart åker iväg till nästsista dagen på sommarjobbet. För jag hade inte orkat annars. Nu har jag ändå kraft kvar och jag ler fortfarande i min meditation. Hade jag tutat på och kört, gjort allt jag annars gör, sovit mindre och hela tiden sagt 'ja' - hade ni fått samla ihop mej i en påse och köra mej någonstans...

Men tack vare, surprise, yogan! min meditation! min andning! så är jag någotsånär hel. Jag landar lite mjukare och jag har förstått att vara snällare mot mej själv.

Fast jobbigt har det varit. Jag säger inte annat.
Å andra sidan är jag en erfarenhet rikare nu. Yey!

det närmar sig

2011-07-10T21:05:00.002+03:00

Hinna ifatt. Komma ikapp. Ja, så har denhär helgens dagar känts. Inte så att jag sprungit benen av mej eller stressat runt, utan bara betat av och tagit det pö om pö. Suttit i solstolen och läst också. Bakat äppelsmulpaj. Hoppat studsmatta med dottern. Slappnat av. Såhär tre dagar innan min semester börjar. Skönjer yogafestival om krönet och glädjen över att jag och min yoginivän på hemvägen från Karlstad kommer få träffa Annika. På riktigt. Öga mot öga. Värme i hjärtat! Ett möte som länge stått skrivet i stjärnorna, känns det som.

Så värst mycket yoga har det inte blivit. Förutom Karma Yoga då. Utan att riktigt kunna beskriva min kropp som jag upplever den nu, så ligger väl uttrycket 'materialtrötthet' rätt nära till hands?! Lite sliten sådär. Småtrött och inte riktigt inspirerad. Ser framemot att få tanka ny energi, inspiration och insikter i Ängsbacka. Insupa atmosfär och energier. Möta nya lärare och bara få vara mej själv, på min egen matta och i min egen andning. Fast även om min förväntan är stor, så är hela jag satt i energisparläge och laddar väldigt lågmält inför resan. Tänker att jag kommer få det jag behöver. Allt ordnar sig. Dethär är en relativt nytt tillstånd för mej - tillförsikten och tryggheten. Att jag inte behöver planera ihjäl mej och förbereda i all oändlighet. Karta, tandborste och kreditkort. Och så ett trevligt resesällskap! Vi är två starka tjejer som åker - det kommer nog bli lite Thelma & Louise över oss när vi drar iväg (fast vi ska väl förhoppningsvis inte skjuta ihjäl någon karl!). Om exakt en vecka har 'Finlandsfärjan' precis kastat loss. Sat Nam.

flykt i mej

2011-07-06T07:19:00.004+03:00

Lever i snart-semester-bubblan. Eller som jag läste nånstans; som att gå omkring med en guldfiskskål på huvudet. Tunnelseende. Nästa onsdag jobbar jag sista dagen, sen hägrar lediga dagar och yogafestival. Amen och halleluja. Det är ju alldeles dumt att bara fokusera på det som ligger en bit bort, men när man hunnit bli lagom trött och mest bara går omkring och fräser. Ja, då är det lätt att längta bort. Vi jobbar bägge två ännu och dottern skrotar runt för egen maskin härhemma, känns väl sådär... Mat är nödvändigt ont och jag kan lugnt säga att det är långt ifrån kulinariska härligheter som serveras här om kvällarna... Upptåg och sommarupplevelser, nej, den orken finns inte på kartan... Men det får duga. Det är bara någon dag kvar nu. Av det lite väl tuffa jobbet. Sen gästspelar jag, bland blommorna, antagligen några dagar i slutet av augusti ännu, men det blir inte på samma maratonlika sätt som nu.

Yogan är livlinan. Sannerligen. Efter långa dagar då benen känns som stockar eller är trötta som kokta makaroner. Blivit en del yinyoga meets kundalini de senaste dagarna. Och det gör gott. Men faktiskt också ett par Vinyasa-pass förra veckan, eftersom hela jag längtade efter stående positioner. Grundande. Andande. Har en liten känning av flykt i mej... och behöver få satt ner fötterna ordentligt. Spreta med tårna och känna hur världen stannar där jag står. Sitter och står ofta med händerna i böneställning -Namasté- för att det förenar mej, mina halvor, solen & månen i mej, rädslan och modet, energin och lugnet. Och för att det värmer mej, för jag är faktiskt lite frusen ibland. Just nu. Fast det är sommar. Längtar till lediga dagar...

Framgooglad bild

ibland så...

2011-07-02T16:34:00.002+03:00

Allt är inte yoga. Missförstå mej rätt nu. Jag lever väldigt mycket genom och med yoga, men det betyder inte att jag känner mej tvungen att revidera hela mitt liv eller att basera allt jag gör på yogisk filosofi. För mej är det tillräckligt att lyckas kombinera yogan och också lite det österländska sättet att se på saker med mitt vanliga västerländska liv. Än att tänka jag borde förändra en massa för att vara en riktig yogini. För att räknas som en äkta yogini. Det är ju bara dumt att utplåna sig själv och den vardag man lever i. Jag har heller inget behov att göra allt till yoga, eller att försöka omvända alla i min omgivning, eller att i varje situation tänka hur jag kunde göra yoga.

För ibland så... blir jag riktigt trött på mej själv och kanske lite också den bild vi skapar av oss själva, vi som har yoga som förtecken i våra liv. Då får jag be mej skärpa till mej. Relaxa. Leva precis det liv jag lever utan att behöva sätta till eller ta ifrån något. Dricka mitt kaffe, äta min choklad och min andra kanelbulle för dagen. Få i mej lite för mycket socker ibland. Dricka lite för många glas champagne ibland. Äta en riktigt rejäl biff utan att få dåligt samvete för att jag borde vara vegetarian. Köra för fort med bilen. Svära tyst för mej själv när någon går före mej i kön (och okej, kanske skicka en halvt dödlig blick mot personen i fråga också). Prata för mycket strunt. Och jag ska inte behöva ha dåligt samvete för det. För min övertygelse är att så länge man är medveten om sig själv, sina fel & brister, sina tillkortakommanden, sin situation och andras - så är det okej. Då är man redan långt på väg.

För nej. Allt är inte yoga. Och behöver inte heller vara det.
MEN såklart. Jag lever annorlunda. Jag gör andra val. Jag tänker mer på andra. Har blivit mer ödmjuk och min medkänsla har växt. Jag är medveten om ekologiskt tänkande och mycket annat bra också. Däremot är jag ingen asket och jag har inget behov av att vara värsta renlevnadsmänniskan - då är inte jag längre jag. Sen kanske dethär förändras med tiden och jag blir en ännu bättre människa än den jag är idag, om man nu kan mäta sig i bra-bättre-bäst-termer?! Tills dess lever jag som den västerländska kvinna jag är. Med både en och annan last. Herregud så skönt, egentligen.

med darr på läppen

2011-06-27T20:47:00.003+03:00

Fascinerande hur ett nästan identiskt yogapass, Kriya, kan kännas så olika från en dag till en annan. Fast igår var det allt annat än fascinerande... Så darrig har jag nog aldrig varit på yogamattan! Trots en stillsam midsommar, så var kroppen i obalans. Läpparna domnade mer eller mindre hela tiden, precis som om jag aldrig andats förut... Mina armar och axlar kändes totalt kraftlösa och jag upplevde flera gånger att även de domnade. Det var som om jag inte riktigt fick kontakt med hela mej, som om gamla synder gjorde sig påminda och ville ut ur kroppen till varje pris. Dethär gjorde mej grymt fokuserad! Det fanns liksom inte utrymme för några undringar och protester, det var bara att andas och jobba vidare. En kriya för att väcka kroppen, sinnet och själen. Exakt det jag behövde. Och på det Det Lugna Hjärtats meditation. Lycklig att just den meditationen kom till mej, dels via böcker och dels via yogavideor på nätet. Blev alldeles varm i bröstkorgen och väldigt lugn i kroppen. Det kändes som att allt var fullbordat, det fanns inget just då som jag behövde eller ville förändra. Perfekt, trots allt darr och alla domningar.

Idag. Så annorlunda. Välbekant känsla i kroppen när jag satte mej på mattan. Inga besynnerliga domningar och hjärtklappningar. Ren och skär yoga. Men Det Lugna Hjärtats meditation var precis lika lugnande. Påtagbart lugnande. Läser om den och inser att det är en meditation att ha med sig i vardagen. Att ta till när ilskan hotar att ta överhand eller när besluten är svåra.

Exakt såhär vill jag yogan ska vara. Nära & Här. Ständigt inom räckhåll och utan krångligheter. Dethär får mitt ego att lugna sig, avsevärt. Jag kommer längre och längre bort från prestationen, trots att Kundaliniyogan ännu är väldigt ny för mej. Gör mej också bättre på härvaro. Stötte på ordet nyligen. Beskriver mer om min egen inställning till nuet, till här, än vad närvaro gör. Vara här. It's enough.

varje dag kundalini, eller, warm-up

2011-06-26T16:52:00.013+03:00

Det enkla är oftast det bästa. Så upplever jag absolut min uppvärmning i Kundaliniyogan - inga märkvärdigheter, just do it, le, njut och känn hur kroppen vaknar! Just dethär programmet är baserat på Maya Fiennes warm-up.

Sätt dej i lätt meditationsställning, blunda och bara landa i dej själv en stund. Gnugga sedan handflatorna mot varandra och sätt dem mot varandra framför bröstet. På tre utandningar sjunger du Ong Namo Guru Dev Namo, för att visa vördnad inför både din egen inre visdom och den visdom våra gurus/lärare förmedlar till oss.

Den första övningen är ryggflex. Sitt i lätt meditationsställning, håll om dina vrister. När du andas in flexa ryggen framåt. Andas ut och runda ryggen bakåt. Tänk dej att du ritar en rak linje med hakan, så att du inte wobblar med huvudet, utan har en stolt hållning. Upprepa under ett par, tre minuter, för att till slut korta av andningen och göra rörelsen snabbare och mindre djup. Till sist - andas in, aktivera bandhas, håll andan. Bara håll. Le. Fokusera. Andas ut, slappna av och sätt händerna i Gyan Mydra. Fokusera på tredje ögat. Låt lugnet landa i kroppen.

Genom att aktivera bandhas -sug in nedre magmusklerna och aktivera din sk. bottenmuskulatur- och hålla andan, främjar vi Kundalinienergins frigörelse i vårt ryggslut, så att vi småningom ger energin "fria luftvägar" att färdas upp genom vår kropp, upp genom våra chakran.

Den andra övningen kallas Sufi Grind. Sitt i lätt meditationsställning, placera händerna över knäna. Andas in och för ditt ansikte mot höger knä. Andas ut och cirkla bakåt. Fortsätt. Andas in när du är flexad neråt och andas ut bakåt. Tänk dej att du ritar en stor cirkel med hakan. Ständigt förankrad med dina sittben mot underlaget. Känna hur ryggen arbetar. Blunda, fokus på tredje ögat, och upplev hur du mer och mer innesluts i dej själv och rörelsen. Öka gärna farten efter ungefär en minut innan du helt stannar upp. Upprepa rörelsen åt andra hållet. Öka farten återigen efter en minut, innan du stannar helt. Andas in, aktivera bandhas, håll andan. Bara håll. Le. Fokusera. Andas ut, slappna av och sätt händerna i Gyan Mydra. Fokusera på tredje ögat. Låt lugnet landa i kroppen.

Ryggtwist. Denhär rörelsen stimulerar hela din rygg och masserar dina inre organ. Ger en känsla av befrielse i kroppen. Placera händerna på axlarna med fingrarna fram, tummarna bakom. Andas in och vrid dej mot vänster, andas ut och vrid dej mot höger. Fortsätt rörelsen med korta, nästan sniffande, andetag. Blunda och bara finns i rörelsen och andningen. Vi blir kraftigt syresatta och endorfinerna strömmar till, vilket i början kan ge yrsel och kanske obehag. Sakta bara då in och gör rörelsen efter dagsformen. Med tiden kommer du vänja dej vid "farten och vinden" i rörelsen. Efter ett par, tre minuter frigör du händerna och placerar pekfinger mot tumme i Gyan Mudra. Fortsätt twisten och låt armarna sträckas uppåt mer och mer för varje vridning, detta lär stimulera och rena ditt lymfsystem. Efter en minut stannar du upp, för ihop dina handflator ovanför huvudet - andas in, aktivera bandhas, håll andan. Bara håll. Le. Fokusera. Andas ut, för ner händerna mot bröstet. Slappna sen av och sätt händerna i Gyan Mydra. Fokusera på tredje ögat. Låt lugnet landa i kroppen.

Nackrullningar. Andas in och för näsan mot höger axel, fortsätt rörelsen medurs så att du andas in när huvudet är bakåt och andas ut när det är framåt. Ta ut rörelsen ordentligt, men ändå skonsamt och med känslan av att du cirkulerar runt på toppen av din kotpelare. Blunda och njut. En rörelsen som kan göras närsomhelst och varsomhelst, som gör dej alert när du tröttnat till och får igång blodcirkulationen till huvudet. Efter att par minuter byter du väg och cirklar moturs. Hela tiden i förening med en lugn, djup andning. Till slut bara stanna upp. Vila. Händerna i Gyan Mydra.

Den sista övningen kallas för Livsnervsstretch. Sitt med benen brett isär. Andas in och lyft händerna mot taket, håll axlarna lugna. Andas ut och sträck dej ner över vänster ben, greppa foten om du kan, annars bara varhelst det känns bra på benet. Andas in och sträck dej återigen upp i mitten. Andas ut och kom ner över höger ben. Fortsätt, blunda, fokusera. Upprepa gärna tyst för dej själv; 'Sat' när du sträcker dej upp i mitten och 'Nam' när du kommer ner över benet. Här handlar det inte om att sträva efter perfekta linjer, utan övningen är väldigt dynamisk och relativt snabb. Bara andas, bara gör! Upprepa en till tre minuter.

För sedan ihop benen framför dej, andas in och sträck dej upp, andas ut och fäll dej ner över raka ben i en framåtböj. Andas lugnt. Stanna gärna ett par minuter och känn hur både kroppen och sinnet lugnar ner sig. Andas sen in och sträck dej upp. Sätt dej i lätt meditationsställning med händerna i Gyan Mydra. Fokusera på tredje ögat. Meditera ett par minuter, eller längre om du vill.

Lägg dej i Savasana och släpp taget.
Ge kroppen tid att bearbeta det du tillfört
och tid för återhämtning.

Tona ut med Sat Nam. Sätt dej i lätt meditationsställning och sätt händerna i böneställning framför bröstet och pressa gärna tummarna mot bröstbenet. Andas in, under utandningen sjung ett långt 'Sat' och avsluta med ett kort 'Nam'.

Mina egna bilder

cocktail, yinyoga och uppdatering

2011-06-21T21:57:00.004+03:00

När det är som mest oljud. När jag har som mest mat i magen. När jag egentligen borde en massa annat. När andra hade hoppats att jag hållit i en hammare och en spik. DÅ vill jag yoga. Typiskt och förstås.

Vi har nämligen installerat nytt värme- och kylningssystem i vårt hus och maken har stått (bokstavligen) på huvudet för att få allt i ordning de senaste veckorna. Jag har funnits bredvid, mest som ett nödvändigt ont och som en djup suck då jag inte alltid orkat engagera mej huruvida ett rör ska gå där eller här... Ikväll har han hamrat och sågat på mellantaket, högljutt ackompanjerad av svordomar och ramsor när något inte blivit som han menat. Själv har jag varit trött och rätt medtagen av gårdagens mens from hell-attack. Ja, de förgyller ju min tillvaro med (o)jämna mellanrum dedär attackerna när jag knappt kan gå upprätt av kramper och jag måste ta en molotovcocktail av värkmedicin och medicin som minskar blödning. Jag är inte att leka med de dagarna, kan jag lova. Tackochlov blir jag inte alltid såhär däckad, men när det kommer så kämpar jag inte längre emot. Jag räds inte att be om att få jobba kortare dag eller att säga rakt ut hur jag har det. Varför göra det värre än det är, då jag vet att vila är det enda som hjälper.

Hursomhelst. Ikväll skrek min kropp efter lugn och djuptöjning. Ignorerade hammarslagen och intalade mej själv att jag gör mer nytta i förlängningen om jag får min yoga än om jag kryper upp på mellantaket och ändå bara är i vägen.

Mens betyder yinyoga. Återhämtning och lugnande andetag. Det betyder också en extra filt att lägga över sig. Särskilt efter att ha varit ute i snålblåsten en hel dag och faktiskt varit frusen från och till! Sköna, sköna yinyoga. Belastar min kropp så annorlunda i jobbet bland växterna, använder den och tom. pressar den lite väl mycket en del dagar. Oändligt skönt att avlasta ländryggen. Ännu skönare att få sträcka ut baksida ben. Nästan somna i Paschimottanasana över bolster, likaså i Upavistha Konasana. Sucka av förnöjsamhet i den sovande svanen (ja, den heter ju så på yinyogaspråk). Värmen och belåtenheten i musklerna medan allting vilar i Savasana, känslan av att både sväva en bit ovanför golvet och av att vara på väg att smälta samman med det. Lyckan att vakna igen och liksom vara en något uppdaterad version av sig själv. Än en gång.

Så. Återigen. Dendär sortens yoga som kommer av sig självt, fast den egentligen varken hade tid eller rum. Och fast det var allt annat än stilla kring yogamattan. Ändå var både andningen och blicken inåt där. Poetiskt värre.

yogayogayoga

2011-06-19T18:43:00.003+03:00

Nu börjar det bli rätt många veckor sedan jag gjort yoga med solhälsningar, vinyasas och asanas enligt hathatraditionen. Lite förvånad är jag allt att jag inte saknat det desto mera. Enda gångerna jag upplevt något som liknar saknad är när jag inte riktigt hunnit yoga på någon dag och kroppen börjar säga till. Men när jag väl har satt mej i lätt meditationsställning och tonat in min andning så blir det ändå Kundaliniyoga. Det känns så himla rätt! och det är precis vad jag behöver! Upplever att min kropp svarar mycket bättre och när jag inte sätter någon (prestations)press på den, så är den betydligt mjukare och trevligare att ha att göra med. Mina egna fördomar gentemot Kundalini har verkligen kommit på skam - för jag har blivit svettig som aldrig förr och fått träningsvärk i muskler, som jag knappast vetat av förut. I kombination med de intensiva meditationerna kan ett pass vara en verklig knock-out, på det mest positiva sätt.

Jag har både böcker och dvd:er, som väntar på att bli lästa och sedda, fast nu just hinner jag inte riktigt fördjupa mej som jag ville. Tack och lov hägrar småningom några lediga veckor och inte minst, yogafestivalen i Ängsbacka - ja, ses vi där?. För dit ska jag, tillsammans med en kär yoginivän. Längtar oerhört efter yogagemenskap, efter atmosfär & miljö & nya själsfränder som förändrar ens innersta väsen för alltid och efter att få yogayogayoga. Men ännu är det vardag och den ständigt närvarande kampen om tiden, lusten och orken. Fast kanske fullt så eländigt är det inte.

när det stormar runtomkring...

2011-06-16T20:13:00.003+03:00

Ja, vad gör man när det känns som att allt bara snurrar på och man upplever att man tappat kontrollen över sitt liv?! ungefär så undrar 'A' i en kommentar. Vissa perioder i livet är det extra tungt och det kan vara svårt att ta sig ur negativa spiraler. Så har det också varit för mej. Många år lät jag andra hålla i styrspakarna, trodde att jag inte klarade av att styra själv. Dessutom brottades jag med uppfattningen att jag borde vara alla till lags och varje gång någon visade att de inte delade min åsikt eller ens att de tyckte om mej... tog jag det som en förlust. Deppade ihop. Blev arg. Frustrerad. Lät mej dras med och påverkas. Obenägen att se kärnan. Se vad som egentligen var viktigt - och kanske det viktigaste, jag hade inte förmågan att se mej själv som den viktigaste personen i mitt eget liv.

Dethär kulminerade en senhöst. Det är snart sex år sedan nu. Minns att jag satt en söndagkväll vid köksbordet tillsammans med min pappa. Bakom oss hade vi ett oerhört tungt år. Mamma hade inom loppet av ett halvt år fått en cancerdiagnos och dött. Ingen av oss hann med. Inte pappa. Inte jag. Inte min syster. För min del kom verkligheten ikapp mej dendär kvällen. Jag såg det inte ens själv, men pappa sade plötsligt "Imorron är det du som ringer hälsovården och ber om sjukledighet, för dethär går inte längre". När han sade det var det så självklart. Och hemma blev jag i dryga två månader. En alltför kort tid, sett i backspegeln, men det blev ändå vändpunkten till något bättre. Ur veckorna växte dels min självbild, dels min uppfattning om vad som är tankar och vad som är verkligt och dels min yoga. Min samtalsterapeut sade flera gånger att jag kommer se tillbaka på dendär tiden med värme och oerhörd tacksamhet, se hur viktig erfarenheten var och inte minst se tydligt de verktyg jag redan har inom mej.

Verktygen har jag med mej. Alltid. De finns där när det stormar runtomkring.
Lyckan, kärleken och meningen med livet.

Jag tänker kring dethär att vi behöver kanske möta nånsorts vägg, en återvändsgränd eller åtminstone uppleva något smått omvälvande för att bli mer närvarande i vårt liv. Det behöver inte vara något dramatiskt, det kan också bara handla om livet i sig självt, som sakta slipar bort de vassaste hörnen av oss. För mej har det nog varit både och.

Sen kommer ju inget av sig självt. Vi har ansvar för oss själva. Ingen annan kan stanna upp i ditt liv förutom du själv. Inte en chans att jag tagit mej hit, där jag är idag, om jag inte rannsakat mej själv! Om jag inte tagit de jobbiga besluten och också rott dem i land. Gått från att vilja ha totalkoll i alla lägen, alla väder och sammanhang - till att tycka det är helt okej att vara latsmart och låta saker bero. Gått från att tro allt handlar om mej - till att inse den enda som tänker på mej innan de somnar om kvällarna... är jag själv! Gått från att tänka efter, efteråt, till att tänka efter, före. Gått från att lyssna på alla andra istället för på mej själv, det som är jag - kärnan.

Hur dumt och krystat det än kan tyckas att ha en målbild är det nästintill en nödvändighet. Hur vill du leva ditt liv. Hur vill du dina dagar ska se ut. Vad vill du ägna dej åt. Ju mer jag funderat på dehär sakerna ju mer jag har jag insett att jag behöver väldigt lite. Vill ha det enkelt och okomplicerat omkring mej. Med en depression/utbrändhet i bagaget är det också enklare att välja bort, säga nej och tänka på sig själv i första hand. Jag är ytterst känslig för stress och ser det som en självklarhet att först skriva in 'ledig' i kalendern, sen fylla på med annat. Jag blir alldeles spänd i kroppen när det blir för mycket, jag kryper ihop och blir stel. Inte ens yoga hjälper om det blir för mycket, om jag tillåter stressen fortgå. Så min kropp har blivit ytterligare ett verktyg, en barometer på hur jag mår. Jag har blivit bättre på att läsa av mej själv och låter väldigt sällan någonting, sak som person, påverka mej och mitt sätt att leva idag. Visst, jag har det också jobbigt, som nu senast i dagarna då jag levt i ett virrvarr av beslut, tunga dagar på jobb, människor som kräver mer av mej än jag mäktar med... Men ändå. Ett lugn inuti, som inte rubbas i första taget. Ett lugn som gör att jag inte dras med så våldsamt som förut. Och en övertygelse om att jag kan påverka mitt sätt att ta saker, bara genom att vara mej själv och vara öppen för kroppens signaler och hjärtats röst.

the breaker of obstacles

2011-06-15T21:33:00.003+03:00

Jag har nog skrivit förr om mantrat som öppnar dörrar och förflyttar hinder, Aum Gam Ganapatye Namaha. Där 'Aum' står för uppmärksamhet, att vakna upp/till. 'Gam' för Ganesh' eget bijamantra, lite av ett heligt och hemligt ljud. 'Ganapataye' är ett annat namn på Ganesh, the breaker of obstacles. 'Namaha' är som ett glatt utrop!

Att sjunga dethär mantrat är att välkomna förändring i sitt liv och bygga upp sin självkänsla och tillit till att allt kommer ordna sig. Jag tycker också om tanken att Ganesh håller i nycklarna till din framtid, hjälper dej att ta dej över hinder och höga trösklar. Jag återkommer till dethär mantrat med jämna mellanrum, tycker om hur orden ligger i munnen och lägger sig i kroppen.

Ett sätt är att sjunga mantrat 108 gånger. Först högt, sen tystare och tystare tills mantrat bara sjunger inom dej, återgå återigen till att upprepa högre och högre - tills du är tillbaka där du började. Att ha ett mala, ett radband, till hjälp är också skönt för koncentrationen. Rofyllt att flytta kula efter kula medan mantrat sjunger i hela dej.

...eller så funkar det lika bra, som när jag förde ett gäng växter med lastbil igår, att sjunga varsomhelst och hursomhelst! Tre timmars skumpande längs med vägen och massor av oljud i lastbilshytten - då är chanting ett bra sätt att fördriva tiden och få yoga med själen!

Det är kanske så att en del mantran kommer till en, liksom det sägs att yogan gör. Vi får det vi behöver. Sat Nam.

*Tack för alla fina ord, återigen, som ni lämnar här!!*

yogiska val

2011-06-14T21:59:00.002+03:00

Ni vet lättnaden när man tagit ett beslut. När man bestämt sig. Oavsett vad. Fast det kanske stod mellan pest och kolera, men ändå. För det sprider lugn i kroppen när tankarna får och kan börja styra åt ett och samma håll, inte tvingas sära på sig och bygga luftslott på luftslott. Ungefär så har jag det nu. Det handlar förstås om hösten och vart jag ska ta vägen när min tjänstledighet tar slut och september tar vid. Det blir inte riktigt som jag tänkt, men mycket vatten har hunnit rinna under broarna denhär vintern och jag har väl mognat på något sätt. I mitt sätt att tänka, hantera och reagera.

Jag har skapat utrymme för vardag i min kalender. Fast jobba ska jag och på heltid. Tillbaka bland böckerna. Det som jag så hårt har arbetat för att komma ifrån, verkligen försökt hitta andra vägar, men det har inte velat sig. Så jag har givit upp kampen, viftar med vit flagg... Dethär är en kamp jag inte längre orkar med. Det har liksom blivit en kamp i kampen. Som tagit enormt med energi. Energi jag höll på att förlora, men som kom tillbaka med Kundaliniyogan. Ja faktiskt. I meditationen, både den stilla och den i rörelse. I mantran. Och i leendet, som jag allt oftare hittar på min läppar när jag yogar.

Så ja. Jag ska ta mej an mitt forna jobb, med allt som finns i bagaget. Bara för en månad tillbaka kändes det otänkbart. Men så vakade jag en natt, låg sömnlös och orolig, då kom kapitulationen. Vändpunkten. Beslutet. Och sen lättnaden. Trots att jag så väl vet att det knappast kommer bli lätt, men jag vill tro att jag möter det som en nyare människa. Som en bättre människa till och med. Det sade jag också till min chef när jag pratade med henne - att jag har mer ro i mej. Att jag tror jag klarar av det.

Inget bita ihop. Inget armarna i kors.
Det skulle bara göra att jag måste fortsätta strida.
Utan jag möter dethär som den yogini jag faktiskt är. Blir mer och mer.
Kanske dethär är en prövning jag helt enkelt måste igenom för att nå fram till något annat?!

Dethär ger mej vardag till hösten. Hur konstigt det än låter. Rutiner och trygghet. Jämsides med vardagen ska jag förstås gå min yogalärarutbildning - en kombination, som lyckligtvis visade sig vara genomförbar. Dethär kommer vara fullt tillräckligt. Förutom en grupp yogisar, som på nära håll får följa min Kundaliniresa. Mer blir det inte. Min kalender är tom. Märkvärdigt underbart att jag kommer få tid för mej själv, att få vara yogaelev både i skolan men också i shalas runtomkring mej. Yogiskt egoistiskt, nödvändigt och efterlängtat.

låta livet få rum

2011-06-12T21:30:00.002+03:00

Det är inte det att jag inte har att skriva, men jag hittar inte orden just nu. Får inte samlat tankarna tillräckligt. Behöver också få stänga dörren om mej litegrann. Dra mej undan och dra andan. Sådan är jag, när livet inte riktigt vill rymmas i sina kläder... då behöver jag få vara i fred en stund. Som nu. Och låta Livet få rum igen.

solhälsningar och huvudstående

lite för långt, men det blev bara så

lite kallt om öronen

en saga om yoga

minus tjugo grader, yoga och bönesvar

ett litet habegär

det bara är idag

from me to we

imorron åker jag

Guru Om

en liten paus

ikväll

själaviktigt

ingen überlust precis

ta hand om dej!

mellandag

mitt år

det märks!

god jul min vän

kära dagbok

en snurrig morgon

renare och stabilare

jag skriver snart

katerina ❤

yogaboksnörden

glömska, cirkulation och deodorant

om att inte dras med

nästan lite magiskt

genvägar ❤

ont det gör ont

inget mer just nu

oh happy day

sadhana för december

peace&love&svett

this is the way

"This is the way This is the way I wanna live I'm going through changes... This is the way I wanna live" amen & tack Martin Eriksson

det som faktiskt lyser

fyrtio dagar

på tal om...

direkteffekt

måndagmorgon, disciplin och orubblig yoga

mitt namn

inifrån

när yogans effekt är tydlig

disease resistance

när det väl är gjort

liten sneak peek

när det känns rätt

nyladdad

ja, men...

jag får och behöver ta plats

mitt i

den vanliga verkligheten

know thyself first

utan den

tror jag börjar förstå

en alldeles, alldeles underbar disciplin

feel and heal

krämpor och annat

när det är som bäst

bara en vanlig lördag

från ett annat håll

keep up

lite hit & dit med allt

inget bananskal i världen

dagens ord och inga visor

the five sutras of the Aquarian Age

så mycket tydligare

att få vara ensam

det dagliga, andliga brödet

yoga är en process inifrån ut

tacksam

det blev som det skulle

mer med hjärtat

ljus & kärlek

förberedelser

gräv där du står

Guru Om

@ Yogamamma

snälla förlåt mej

"This is the way
This is the way I wanna live
I'm going through changes...
This is the way I wanna live"
amen & tack Martin Eriksson